Felten Fabulerar

Nog har väl de flesta av oss varit tvungna att ta hand om en mängd räkskal efter att ha skalat de små läckerheterna? Eller för den delen kräft-, krabb- och kanske rent av, för särskilt lyckligt lottade, hummerskal.

Det vanliga är förmodligen att man så snabbt som möjligt förpassar skalen till soptunnan, för vi vet ju alla att de börjar lukta ganska omgående, och det är ju inte direkt någon angenäm doft (om man inte är norrlänning uppvuxen med rutten strömming förstås).

Men stopp och belägg! Innan du bestämmer dig för att kasta bort skalen, fundera lite på nedanstående delikata soppa.

Lägg skalen i en stor kastrull, och försök att krossa dem så mycket som möjligt. Själv använder jag en brödkavel av marmor utan handtag (jag tycker att det är smidigare att kavla genom att lägga handflatorna ovanpå kaveln, och behöver därför inte handtagen), en potatisstöt kan kanske fungera, eller en bit rentvättad två-tum-tvåa, eller ett avsågat bordsben, eller… låt din egen uppfinningsrikedom avgöra. Att köra dem några varv i en matberedare fungerar också bra, men då blir det ju mer disk förstås…

Häll sedan på så mycket vatten att det gott och väl täcker, tre-fyra centimeter över, de nu sammanpressade skalen, och koka alltihop under tättslutande lock i en halvtimme. Har du tryckkokare så skall du definitivt använda den!

Sila bort skalen och häll tillbaka buljongen i kastrullen. Uppskatta på ett ungefär hur mycket buljong det är och tillsätt sedan en buljongtärning per liter. Blanda gärna olika sorter — själv föredrar jag en höns och en grönsaks per varannan liter. Tillsätt sedan mjölk och/eller grädde efter smak, men tre-fyra deciliter per liter ger en fyllig smak. En nypa chilipeppar ger extra stuns åt soppan, och likaså en rejäl skvätt vitt vin. Låt koka upp på nytt under omrörning. Klart!

Servera med en näve crabsticks skurna i centimeterstora bitar och en klick creme fraiche. Rostat bröd skuret diagonalt till trekanter, och med en aning kaviar på, gör det hela ännu lyxigare.

På tal om crabsticks, ja. Hur många av er har hört talas om surimi? Nä, jag tänkte väl det. Den som inte lusläser varudeklarationer hör sällan talas om surimi. Ordet kommer från japanskan, och betyder ungefär köttfärs. Det är en sydostasiatisk produkt med tusenåriga anor, som nu letat sig till västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet — i form av crabsticks. Surimi är nämligen vad man använder för att göra just crabsticks.

Som vanligt när det gäller invandrad mat, så ser vi sakta men säkert alltfler, olika användningsområden för denna fantastiska råvara, och om det kan innebära att färre fiskar mals ner till fiskmjöl (som till och med användes som gödsel!) och i stället blir surimi, så mycket bättre är det naturligtvis för alla.

Med mindre än två veckor kvar, innan FRA skall skarva in sina trådar på dina och mina kommunikationsvägar, så börjar det bli alltmer spännande att följa hur det fysiska arbetet med detta fortgår. Tyvärr verkar inte massmedia särskilt intresserade av den rent praktiska aspekten på detta enorma arbete, för åtminstone jag har i alla fall inte sett något alls om detta.

Vad som förvånar mig en hel del, är att fortfarande ingen, inte ens bloggossfärens egen juridiska expert på området, den eminente Mark Klamberg, verkar ha uppfattat det fatala misstaget i den nya lagstiftningen, som jag skriver om här, nämligen att man glömt bort att uppdatera kapitlet om påföljd.

Om det inte är så att vi i svensk lag har något slags “defaultvärde” för påföljd när man bryter mot en lag, så kan inte jag se annat än att det är helt riskfritt för samtliga operatörer att helt enkelt strunta i att koppla upp sig mot några samverkanspunkter, det finns helt enkelt ingen lagstiftad påföljd för vägran så vitt jag kan se. Så kanske vi inte ens behöver byta operatörer — i alla fall inte enbart av en sådan anledning?

Den som vill läsa mer om FRA här på bloggen, rekommenderas att klicka på FRA i kategorispalten till höger på huvudsidan (klicka på översta bilden på sidan för att komma dit).

Kännetecknet på en verkligt briljant idé är, att när man får den förklarad för sig, så inser man hur självklar den är; det blir närmast en aha-upplevelse.

Den här aktionen är en (för mig) typiskt sådan briljant idé. På ett lågmält men samtidigt kraftfullt sätt förmedlar man sitt budskap i den infekterade Vellingedebatten.

Kaffe, bullar och pepparkakor, värme och vänskap, i kampen mot den alltmer utbredda främlingsfientligheten och rädslan för det okända; inte ens Mahatma Gandhi hade kunnat komma på en bättre idé. Och detta i rasisternas (SDs) egen högborg.

Det är sådana här medborgaraktiviteter som gör att man återfår hoppet om medmänsklighet och solidaritet i vårt annars så hårda och kyliga samhälle. Kudos, ni som kom på den här idén och kudos för att ni genomförde den så fullständigt perfekt.

Det har skrivits en hel del om 11-åringen som blev dömt att betala 1,9 miljoner i skadestånd till ett försäkringsbolag. Det mesta är redan sagt, så jag har inte särskilt mycket att tillägga.

Möjligen då ett lyft ögonbryn inför kostnaden för att åtgärda rök- och vattenskador. I de flesta delar av Sverige får man ju faktiskt en helt ny villa för 1,9 miljoner, men strunt samma, vi vet ju alla(?) hur byggföretag saltar sina räkningar när det gäller försäkringsfrågor.

Men när jag skummade igenom Aftonbladets artikel om det hela, så föll min blick på en blogg-kommentar som fick mig att omedvetet resa ragg.

Låt mig till att börja med påpeka att jag verkligen försöker vara förstående när det gäller de stackars personer som fortfarande använder sig av religion som snuttefilt. De där personerna har naturligtvis sin rätt att tro vad de vill. Precis som exempelvis de som fortfarande tror att Jorden är platt. Bara de inte försöker pracka på andra människor sina irrläror.

Men den här Jesus-bloggen tog nog nästan priset. Dock blev det trots allt lite humor i det hela — och här kommer anledningen till rubriken — när jag noterar en av reklamblafforna som syns uppe till vänster:

PS. Ni vet väl att det går att hålla Ctrl nere och med hjulet på musen zomma in och ut? Detta då ifall ni inte kan läsa vad det står i bilden ovan.

Ursprungligen var patentsystemet en alldeles utmärkt tanke. I stället för att du skulle anställa beväpnade vaktposter för att vakta din uppfinning mot industrispionage, så kunde du publicera en detaljerad beskrivning och konstruktionsanvisning, så att alla som ville utnyttja din uppfinning utan att försöka tjäna pengar på den, det vill säga privat, och i förlängningen för att utveckla den och åstadkomma en bättre uppfinning, kunde utvärdera den och vidareutveckla den.

Det första patentet lär ha gällt en hamnkran i Venedig cirka 1450, men därom tvista fortfarande de lärda.

När James Watt fick patent på den första ångmaskinen, så innebar det förvisso att den industriella revolutionen försinkades cirka 20-30 år, och hans uppfinning var ju trots allt inte ny (saknade verkshöjd) eftersom de gamla grekerna hade “uppfunnit” samma sak tvåtusen år tidigare, men strunt samma.

Kanske hade patentsystemet kunnat fungera än idag om bara det inte hade missbrukats så enormt av giriga människor med ett stenhårt grepp om pengapungen när det gäller USA:s senatorer, kongressmän och presidenter.

Min absoluta favorit när det gäller USPTO:s (USA:s patentregistreringsmyndighets) fullkomliga avsaknad av sans och balans, är nog femårige Steven Olsons patent på att gunga en gunga sidledes genom att omväxlande dra i höger och vänster rep. Självklart klarade inte femårige Steven själv av att ansöka om patentet, men som tur var så hade han en pappa, Peter Lowell Olson, som var patentjurist och kunde fylla i sonens ansökan.

I första vändan blev det avslag, men efter överklagan så gick patentet igenom. Tänk på det allihop, när ni ser era barn börja dra i snörena assymetriskt, så att gungan börjar gunga sidledes: ni skall betala licens till (då) femårige Steven för att era barn skall få göra så.

Nästa exempel är betydligt allvarligare. Det är nästan i paritet med Amazons beviljade patent för enklicksköp. Nämligen Cygnus patent på tumnaglar (thumbnails). Ni vet, de där små ikonerna som man kan klicka på för att se större versioner av bilder, en video, eller rent av starta ett program.

Detta patent ansökte Cygnus om 2001 och det beviljades 2008. Att metoden i fråga använts sedan tidigt 1980-tal — främst då på tidiga Mac- och Amigadatorer — bekymrade tydligen föga ansvarig tjänsteman på USPTO. Han hade för övrigt samma efternamn som tjänstemannen som beviljade Stevens gung-patent — Nguyen. Nu är detta visserligen Vietnams i särklass vanligaste efternamn, och enbart i Sverige så finns det enligt senaste folkbokföringen 2254 med det efternamnet här, så foliehatten kanske inte är på sin plats, men nog är det lite lustigt att USA-Vietnameser dyker upp så ofta när det gäller godkända stolle-patent?

Kort sagt: Vi har kommit en lååååång väg ifrån den ursprungliga idén med patent. Numera missbrukas den så oanständigt, att den helt enkelt är färdig för historiens soptipp.

Och om någon mot förmodan skulle inbilla sig det, så, nej, det finns inte längre någon Oppfinnarjocke i något garage som vinner på patentsystemet, han har för länge sedan ställt sig till arbetsmarknadens förfogande sedan han insett att riskkapitalisterna idag bara är intresserade av kortsiktiga (två-tre månader) vinster och fetväljer bort allt som kräver åratal av R&D för att börja generera vinster. Sådana investeringar är det bara samhället som kan tänka sig att göra idag, och inte ens där finns det längre några utvecklingspengar att hämta om man inte råkar ha de rätta kontakterna inom regeringskansliet eller motsvarande.

Ikväll är det exakt 40 år sedan min fru och jag blev tillsammans. Det är otroligt så fort åren går när man är lycklig.

Fotograf: Bengt Cederman

Ovanstående bild är i och för sig tagen vid vårt bröllop sju år senare, men vi såg nog ungefär likadana ut 1969. I alla fall jämfört med hur vi ser ut idag.

Bröllopsdagen glömmer vi båda för övrigt bort nästan varje år, giftermålet var mest formalia för att ge familjen den juridiska trygghet, som äktenskapet ger. Men den sjätte november tror jag aldrig att vi glömt bort.

Nu skall vi iväg och fira vårt jubileum med en riktig lyxmiddag på Sjömagasinet.

Och Jörgen Holmkvist, om du läser det här så, grattis på 60-årsdagen. Det var ju din 20-årsdag vi firade den där kvällen för 40 år sedan. Long time no see. Tråkigt att se att Eniro inte vet “var ditt huset bor” så att säga, utan placerat dig i helt fel hus. Kanske skall du uppdatera din gatuadress…?

Jag var tveksam in i det längsta. Främst på grund av de oroande tendenser till toppstyrning inom piratpartiet, som visat sig på sistone, något som gjort att jag fått allt svårare att helhjärtat stödja partiet.

Men efter ett antal frågor och uppmaningar, speciellt från västsverige, och dessutom överläggningar med mina nära och kära, så har jag beslutat mig för att piratpartiet fortfarande är den enda vägen bort från den inslagna övervakningsväg, som våra nuvarande politiker kommer att fortsätta att styra Sverige på om de inte får mothugg, och att det således är varje piratpartists skyldighet att ställa upp, vare sig man är 100% komfortabel med allt som sker i partitoppen eller ej. Över riksdagsgruppen skall förhoppningsvis inte styrelsen kunna råda.

Kanske kan man rent av, via riksdagsgruppen, få styrelsen att sansa sig lite, och börja lyssna mer på medlemmarna än på deltagarna i den besynnerliga “ledningsgruppen”, tydligen benämningen på en Skype-chat, som ingen får någon information om vilka som deltar i eller hur man blir invald i den. Lite grand som ACTA med andra ord.

Och för att förekomma eventuella frågor: självklart kommer jag, om jag får förtroendet först av partiets medlemmar och sedan av Sveriges väljare, att slaviskt följa vår vågmästarstrategi och därmed partipiska. Och naturligtvis måste piratfrågorna alltid ha högsta prioritet för varje PP-ledamot. Således har jag redan gjort färdigt en motion för att radikalt modernisera vår nuvarande upphovsrättslag.

Men därutöver så anser jag att det står varje PP-riksdagsledamot fritt att ägna sig åt sina hjärtefrågor, så länge man inte äventyrar vår strategi.

Således så brinner jag bland annat för:

Energifrågor
Satsa på metanol i stället för etanol i våra fordon. Ett skogsland som Sverige skall naturligtvis välja träsprit i stället för mat (vete, majs, sockerrör).

Gör om våra kärnkraftverk till ofarliga varmvattenberedare i stället för att stänga av dem.

Arbetstidsfrågor
Mera om detta här.

Miljöfrågor
Ett omedelbart förbud mot allt torskfiske med trål är absolut nödvändigt om vi vill att Östersjön skall överleva. Skyll inte på jordbruket när det är torskens utrotning som bär skulden till algblomning, laxdöd och fågeldöd!

Infrastrukturen
Infrastrukturen är alldeles för viktig för att läggas i händerna på privata aktörer.

Försvaret
Ersätt den nuvarande värnplikten (som ju blivit rena rama skämtet) med allmän polisvärnplikt.

Det var väl ungefär det jag kan komma att tänka på nu, men det finns säkert betydligt mer. Jag har under mina 45 år av politiskt medvetande samlat på mig mängder av åsikter. Åsikter som jag hoppas att kunna få ventilera i vad som förmodas vara landets högsta beslutande instans, men som ju som bekant inte längre klarar av att uppfylla den rollen. Kanske går det att ändra även på detta om man får fyra år på sig…

Jag noterar att Juridikbloggen tar upp ett annat fall, där en kommun bryter mot lagen.

Fast jag vill nog hävda att Juridikbloggens exempel mer har undertoner av civil olydnad. Kommunen i fråga har, vad de flesta förmodligen anser vara, ett gott syfte med sitt lagbrott. Att döpa om kommunala verk till aktiebolag har så vitt jag kan förstå enbart syftet att i skymundan dra in mer pengar till kommunen, och är definitivt inte något som gynnar samhällsmedborgarna.

“Carola flyttar karriären online” utropas det triumferande på SVTs hemsida. Nu skall minsann en av våra käraste artister, ja rent av “Sveriges mest omskrivna kändis” enligt Sofia Benholm, som skrivit kortisen på svt.se, göra slag i saken och ta hand om sin egen karriär.

Så bra, tänker alla Carola-fans. Äntligen har vår favoritartist sällat sig till den ständigt ökande kadern av artister, som insett att slavkontraktet från det USA-dominerade mediabolaget inte var den väg till rikedom som de blivit utlovade.

Men de Carola-fans som surfar över till “hennes” hemsida inser tämligen omgående att det inte har ett dugg med att Carola har välkomnat den nya, fantastiska teknologin, med alla sina möjligheter, att göra. På hemsidan lyser Carola själv med sin frånvaro. Det enda man hittar är ett antal anställda som försöker låtsas att Carola minsann finns där, även om hon naturligtvis inte har så mycket tid över för att personligen skriva och på övrigt vis kommunicera med sina fans.

Det finns till exempel en länk till Brev från Carola. Där kan man hitta hela fem brev — som inte alls verkar vara skrivna av Carola själv, men även om så vore fallet så… — daterade från maj 2005 till januari 2007. Det senare är alltså är det sista “brevet”. Inte direkt vad vi på internet kallar interaktivitet, om man säger så.

Och från länken Kontaktinformation kan man komma i kontakt med “info”, “booking” och “support”. Men “carola”? Nädu, så lätt skall du inte ha det.

Snälla Carola, och alla ni andra artister som fått för er att det räcker att anställa ett halvdussin webansvariga för att ni skall kunna gå ut och utropa att “nu har jag flyttat karriären online”, riktigt så enkelt är det inte, så lättgullade är inte majoriteten av dagens internetanvändare. Det går säkert att lura en del av Carolas gamla fans från 1980-talet, den del av dem alltså som inte brytt sig om att passera gränsen mellan “internet som en kul leksak” och “internet som en livsstil”, men den artist som är seriös med sin online-satsning får nog bjuda till av sig själv lite grand, och inte förlita sig helt och hållet på anställd personal.

I kommunallagens 2. kapitel 7 § står det att

Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Notera särskilt “drivs utan vinstsyfte“.

Detta respekterades för det mesta av svenska kommuner fram till ungefär mitten av 1990-talet. I Göteborgs kommun hade vi till exempel Energiverket, Renhållningsverket och VA-verket, som skötte var sin del av den viktiga samhällsservice, som måste drivas i allmän regi för att inte giriga direktörer och aktieägare skall kunna utnyttja den monopolställning, som infrastrukturen i ett modernt samhälle normalt innebär, och berika sig på samhällsmedborgarnas bekostnad.

Men så kom tydligen något snille på den briljanta idén att om man bara döpte om verken till aktiebolag, så skulle inte kommunallagen gälla, utan det skulle bli fritt fram att just berika sig på de monopolutsatta samhällsmedborgarnas bekostnad. Eller för att tala klarspråk: en smygbeskattning som inte syntes på den kommunala skattekronan.

Naturligtvis blev de inte aktiebolag i den egentliga meningen, som om deras verksamhet hade sålts ut på den öppna marknaden så att säga. Samma anställda jobbade vidare som vanligt, vilket bland annat innebar att fackföreningen som gäller för dem fortfarande är SKTF. Men plötsligt ansåg sig “ägarna”, det vill säga kommunen, ha rätt att inte bara ta ut vinster i storleksordningen 10-15% av omsättningen utan fastmer att i förväg förklara att si och såhär många miljoner skall aktiebolagen betala nästa år i vinst. Något fullständigt främmande i ett riktigt aktiebolag, där ju vinsten räknas ut i efterhand, när årsredovisningen är klar.

Följden blev att de så kallade aktiebolagen, som tack vare sin monopolställning, plus att de visste att kommuninnevånarna var tvingade att anlita deras tjänster (ofta enligt lag), visste tämligen exakt hur stora intäkterna skulle bli från år till år, också visste exakt hur mycket de var tvungna att höja taxorna för att möta kommunens i förväg uppställda avkastningskrav.

Detta flagrant lagstridiga förfarande spred sig sedan som en löpeld bland Sveriges kommuner. Frestelsen att kunna mjölka kommuninnevånarna utan att det syntes på deras skattsedlar var helt enkelt för stor.

Således går alltså exempelvis Göteborg Energi AB (före detta Energiverket i Göteborg) med ungefär en halv miljard i vinst varje år. Kommunens öppet uttalade målsättning är att 50% av detta skall gå till kommunen. År 2008 nådde man inte riktigt upp till detta mål, utan det som numera kallas koncernbidrag — ytterligare ett finare ord för smygskatt — blev “bara” 155,6 miljoner.

Att Göteborg Energi dessutom bryter mot kommunallagens 2. kapitel 1 §, och gladeligen har utvidgat sin verksamhet till omgivande kommuner, är tydligen inte heller något att bry sig om, nu när de blivit “aktiebolag”.

Vår infrastruktur är alldeles för samhällsviktig för att lämnas ut till bolag — vare sig det är fiktiva, kommunala (eller statliga för den delen — ex.vis Vattenfall “AB” eller Telia “AB”) bolag eller om det är privata bolag. De måste helt enkelt drivas i allmän regi. Inte minst på grund av att det enbart är samhällsstyrd verksamhet som kan ta på sig årsredovisningsmässigt olönsamma investeringar, något som väldigt ofta är fallet när det gäller infrastrukturen.

Vägar, järnvägar, vattenvägar, telenät, elnät, internet — you name it, allt är beroende av att det går att göra olönsamma (i bokföringen, men lönsamma för samhället i stort) investeringar. Och inte minst att besluta om långsiktiga investeringar, till skillnad från vanliga bolags kvartalsbaserade, börskursstyrda beslut.