Anita + Björn = Sant

november 6th, 2009

Ikväll är det exakt 40 år sedan min fru och jag blev tillsammans. Det är otroligt så fort åren går när man är lycklig.

Bröllopsbild 1976
Fotograf: Bengt Cederman

Ovanstående bild är i och för sig tagen vid vårt bröllop sju år senare, men vi såg nog ungefär likadana ut 1969. I alla fall jämfört med hur vi ser ut idag.

Bröllopsdagen glömmer vi båda för övrigt bort nästan varje år, giftermålet var mest formalia för att ge familjen den juridiska trygghet, som äktenskapet ger. Men den sjätte november tror jag aldrig att vi glömt bort.

Nu skall vi iväg och fira vårt jubileum med en riktig lyxmiddag på Sjömagasinet.

Och Jörgen Holmkvist, om du läser det här så, grattis på 60-årsdagen. Det var ju din 20-årsdag vi firade den där kvällen för 40 år sedan. Long time no see. Tråkigt att se att Eniro inte vet “var ditt huset bor” så att säga, utan placerat dig i helt fel hus. Kanske skall du uppdatera din gatuadress…?

Jodå, jag kandiderar igen.

november 5th, 2009

Jag var tveksam in i det längsta. Främst på grund av de oroande tendenser till toppstyrning inom piratpartiet, som visat sig på sistone, något som gjort att jag fått allt svårare att helhjärtat stödja partiet.

Men efter ett antal frågor och uppmaningar, speciellt från västsverige, och dessutom överläggningar med mina nära och kära, så har jag beslutat mig för att piratpartiet fortfarande är den enda vägen bort från den inslagna övervakningsväg, som våra nuvarande politiker kommer att fortsätta att styra Sverige på om de inte får mothugg, och att det således är varje piratpartists skyldighet att ställa upp, vare sig man är 100% komfortabel med allt som sker i partitoppen eller ej. Över riksdagsgruppen skall förhoppningsvis inte styrelsen kunna råda.

Kanske kan man rent av, via riksdagsgruppen, få styrelsen att sansa sig lite, och börja lyssna mer på medlemmarna än på deltagarna i den besynnerliga “ledningsgruppen”, tydligen benämningen på en Skype-chat, som ingen får någon information om vilka som deltar i eller hur man blir invald i den. Lite grand som ACTA med andra ord. :(

Och för att förekomma eventuella frågor: självklart kommer jag, om jag får förtroendet först av partiets medlemmar och sedan av Sveriges väljare, att slaviskt följa vår vågmästarstrategi och därmed partipiska. Och naturligtvis måste piratfrågorna alltid ha högsta prioritet för varje PP-ledamot. Således har jag redan gjort färdigt en motion för att radikalt modernisera vår nuvarande upphovsrättslag.

Men därutöver så anser jag att det står varje PP-riksdagsledamot fritt att ägna sig åt sina hjärtefrågor, så länge man inte äventyrar vår strategi.

Således så brinner jag bland annat för:

Energifrågor
Satsa på metanol i stället för etanol i våra fordon. Ett skogsland som Sverige skall naturligtvis välja träsprit i stället för mat (vete, majs, sockerrör).

Gör om våra kärnkraftverk till ofarliga varmvattenberedare i stället för att stänga av dem.

Arbetstidsfrågor
Mera om detta här.

Miljöfrågor
Ett omedelbart förbud mot allt torskfiske med trål är absolut nödvändigt om vi vill att Östersjön skall överleva. Skyll inte på jordbruket när det är torskens utrotning som bär skulden till algblomning, laxdöd och fågeldöd!

Infrastrukturen
Infrastrukturen är alldeles för viktig för att läggas i händerna på privata aktörer.

Försvaret
Ersätt den nuvarande värnplikten (som ju blivit rena rama skämtet) med allmän polisvärnplikt.

Det var väl ungefär det jag kan komma att tänka på nu, men det finns säkert betydligt mer. Jag har under mina 45 år av politiskt medvetande samlat på mig mängder av åsikter. Åsikter som jag hoppas att kunna få ventilera i vad som förmodas vara landets högsta beslutande instans, men som ju som bekant inte längre klarar av att uppfylla den rollen. Kanske går det att ändra även på detta om man får fyra år på sig… :)

Sveriges kommuner bryter mot lagen! Del II

november 3rd, 2009

Jag noterar att Juridikbloggen tar upp ett annat fall, där en kommun bryter mot lagen.

Fast jag vill nog hävda att Juridikbloggens exempel mer har undertoner av civil olydnad. Kommunen i fråga har, vad de flesta förmodligen anser vara, ett gott syfte med sitt lagbrott. Att döpa om kommunala verk till aktiebolag har så vitt jag kan förstå enbart syftet att i skymundan dra in mer pengar till kommunen, och är definitivt inte något som gynnar samhällsmedborgarna.

Carola har inte fattat ett skvatt

oktober 30th, 2009

“Carola flyttar karriären online” utropas det triumferande på SVTs hemsida. Nu skall minsann en av våra käraste artister, ja rent av “Sveriges mest omskrivna kändis” enligt Sofia Benholm, som skrivit kortisen på svt.se, göra slag i saken och ta hand om sin egen karriär.

Så bra, tänker alla Carola-fans. Äntligen har vår favoritartist sällat sig till den ständigt ökande kadern av artister, som insett att slavkontraktet från det USA-dominerade mediabolaget inte var den väg till rikedom som de blivit utlovade.

Men de Carola-fans som surfar över till “hennes” hemsida inser tämligen omgående att det inte har ett dugg med att Carola har välkomnat den nya, fantastiska teknologin, med alla sina möjligheter, att göra. På hemsidan lyser Carola själv med sin frånvaro. Det enda man hittar är ett antal anställda som försöker låtsas att Carola minsann finns där, även om hon naturligtvis inte har så mycket tid över för att personligen skriva och på övrigt vis kommunicera med sina fans.

Det finns till exempel en länk till Brev från Carola. Där kan man hitta hela fem brev — som inte alls verkar vara skrivna av Carola själv, men även om så vore fallet så… — daterade från maj 2005 till januari 2007. Det senare är alltså är det sista “brevet”. Inte direkt vad vi på internet kallar interaktivitet, om man säger så.

Och från länken Kontaktinformation kan man komma i kontakt med “info”, “booking” och “support”. Men “carola”? Nädu, så lätt skall du inte ha det.

Snälla Carola, och alla ni andra artister som fått för er att det räcker att anställa ett halvdussin webansvariga för att ni skall kunna gå ut och utropa att “nu har jag flyttat karriären online”, riktigt så enkelt är det inte, så lättgullade är inte majoriteten av dagens internetanvändare. Det går säkert att lura en del av Carolas gamla fans från 1980-talet, den del av dem alltså som inte brytt sig om att passera gränsen mellan “internet som en kul leksak” och “internet som en livsstil”, men den artist som är seriös med sin online-satsning får nog bjuda till av sig själv lite grand, och inte förlita sig helt och hållet på anställd personal.

Sveriges kommuner bryter mot lagen!

oktober 30th, 2009

I kommunallagens 2. kapitel 7 § står det att

Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Notera särskilt “drivs utan vinstsyfte“.

Detta respekterades för det mesta av svenska kommuner fram till ungefär mitten av 1990-talet. I Göteborgs kommun hade vi till exempel Energiverket, Renhållningsverket och VA-verket, som skötte var sin del av den viktiga samhällsservice, som måste drivas i allmän regi för att inte giriga direktörer och aktieägare skall kunna utnyttja den monopolställning, som infrastrukturen i ett modernt samhälle normalt innebär, och berika sig på samhällsmedborgarnas bekostnad.

Men så kom tydligen något snille på den briljanta idén att om man bara döpte om verken till aktiebolag, så skulle inte kommunallagen gälla, utan det skulle bli fritt fram att just berika sig på de monopolutsatta samhällsmedborgarnas bekostnad. Eller för att tala klarspråk: en smygbeskattning som inte syntes på den kommunala skattekronan.

Naturligtvis blev de inte aktiebolag i den egentliga meningen, som om deras verksamhet hade sålts ut på den öppna marknaden så att säga. Samma anställda jobbade vidare som vanligt, vilket bland annat innebar att fackföreningen som gäller för dem fortfarande är SKTF. Men plötsligt ansåg sig “ägarna”, det vill säga kommunen, ha rätt att inte bara ta ut vinster i storleksordningen 10-15% av omsättningen utan fastmer att i förväg förklara att si och såhär många miljoner skall aktiebolagen betala nästa år i vinst. Något fullständigt främmande i ett riktigt aktiebolag, där ju vinsten räknas ut i efterhand, när årsredovisningen är klar.

Följden blev att de så kallade aktiebolagen, som tack vare sin monopolställning, plus att de visste att kommuninnevånarna var tvingade att anlita deras tjänster (ofta enligt lag), visste tämligen exakt hur stora intäkterna skulle bli från år till år, också visste exakt hur mycket de var tvungna att höja taxorna för att möta kommunens i förväg uppställda avkastningskrav.

Detta flagrant lagstridiga förfarande spred sig sedan som en löpeld bland Sveriges kommuner. Frestelsen att kunna mjölka kommuninnevånarna utan att det syntes på deras skattsedlar var helt enkelt för stor.

Således går alltså exempelvis Göteborg Energi AB (före detta Energiverket i Göteborg) med ungefär en halv miljard i vinst varje år. Kommunens öppet uttalade målsättning är att 50% av detta skall gå till kommunen. År 2008 nådde man inte riktigt upp till detta mål, utan det som numera kallas koncernbidrag — ytterligare ett finare ord för smygskatt — blev “bara” 155,6 miljoner.

Att Göteborg Energi dessutom bryter mot kommunallagens 2. kapitel 1 §, och gladeligen har utvidgat sin verksamhet till omgivande kommuner, är tydligen inte heller något att bry sig om, nu när de blivit “aktiebolag”.

Vår infrastruktur är alldeles för samhällsviktig för att lämnas ut till bolag — vare sig det är fiktiva, kommunala (eller statliga för den delen — ex.vis Vattenfall “AB” eller Telia “AB”) bolag eller om det är privata bolag. De måste helt enkelt drivas i allmän regi. Inte minst på grund av att det enbart är samhällsstyrd verksamhet som kan ta på sig årsredovisningsmässigt olönsamma investeringar, något som väldigt ofta är fallet när det gäller infrastrukturen.

Vägar, järnvägar, vattenvägar, telenät, elnät, internet — you name it, allt är beroende av att det går att göra olönsamma (i bokföringen, men lönsamma för samhället i stort) investeringar. Och inte minst att besluta om långsiktiga investeringar, till skillnad från vanliga bolags kvartalsbaserade, börskursstyrda beslut.

Religionskriget i Mellanöstern

oktober 28th, 2009

Den, enligt de flesta bedömares åsikt, sämsta och dummaste president USA någonsin haft, myntade begreppet “War Against Terrorism”.

Så elementära fakta som att terror är en taktik, och att terrorism är en -ism, och att ingetdera går att förklara krig emot enligt gängse, internationella överenskommelser, bekymrade detta stolpskott till president föga. Inte heller att krig normalt skall ha en “exit strategy”, som klart indikerar när kriget skall anses vara vunnet, och kombattanterna återkallas hem igen.

Detta krig mot terrorismen har efter detta dominerat den politiska sfären i den västerländska delen av världen alltsedan dess. Stigmatiserat skulle man rent av kunna säga. Till och med vi i Sverige drabbades, med förhastade, grundlagsstridiga lagändringar, såsom de så kallade terroristlagarna, som till och med tillåter att svenska medborgare döms till något värre än vatten och bröd på livstid, nämligen livstid utan vare sig vatten eller bröd. Vilket utan ett antal svenska insurgenters ingripande betyder ett långsamt, plågsamt utdraget dödsstraff.

Men vad är det egentligen västvärlden krigar om, och vilka är våra så kallade motståndare?

Till att börja med kan vi konstatera att västvärlden i det här fallet är synonymt med den kristna världen. Det är alltså de kristnas krig. Och “terroristerna” har av stolpskottet GWB och hans handgångna olje- och krigsindustribaroner definierats som muslimerna. Alla muslimer för att vara exakt. I USA har tusentals muslimer satts i fängelse utan den rättegång som konstitutionen tidigare garanterade dem. För USAs konstitution är nämligen bara ett papper, enligt ett av GWBs mest famösa uttalanden.

Således är detta ett krig mellan kristna (med den USA-ledda, ultrahögern i spetsen) och muslimer. Samtliga av den miljard muslimer som uppskattningsvis finns på vårt klot, närmare bestämt, oavsett deras politiska ståndpunkt.

Och nyttiga idioter såsom svenska SD är ju inte sena att hoppa på tåget. Det är ju bara lätt att skylla sina egna sociala tillkortakommanden på någon annan, och vad är då bättre än en svartskalle, som inte ens kan försvara sig eftersom vederbörande sitter internerad i två-tre år för att, förment, lära sig svenska?

Varje människa med de minsta, elementära kunskaper om islam (vilket alltså uppenbarligen exkluderar så gott som samtliga kristna politiker) känner till att muslimerna har en koranstadgad plikt att komma till undsättning närhelst en annan muslim hamnar i trångomål, såsom exempelvis att främmande makt tvingar sig på deras samhälle och försöker pådyvla dem sina åsikter.

Således, när Afghanistan invaderades av Sovjetunionen för 30 år sedan, så skyndade tiotusentals rättrogna till för att hjälpa sina trosfränder mot övermakten. Och den kristna världen hyllade dem och kallade dem frihetskämpar. Och det största kristna landet i världen, USA, skickade varor och tjänster värda många (hur många är hemligt än idag) miljarder dollar till stöd för dessa frihetskämpar. För Lede Fi (aka USSR) skulle ju bekämpas till varje pris.

Dessa rättrogna utbildades alla i ett och samma läger, som kallades Lägret (Al Quaida på arabiska, The Camp på engelska). Efter GWBs ovan nämnda utspel, så myntades även Lägret (alltså Al Quaida) som benämning på en viss, och dominerande, muslimsk terrororganisation.

Och förvisso har många av de före detta, Lägerutbildade, frihetskämparna från Afghanistan på 1980-talet ånyo kommit sina muslimska bröder till undsättning, så därvidlag får man kanske motvilligt ge GWB-administrationen rätt. Fast den här gången är samma frihetskämpar, med samma målsättning och samma bevekelsegrund, inte längre frihetskämpar, utan nu är de terrorister. Enligt de kristnas definition.

Ju snabbare vi i den kristna världen inser att om vi bara ger upp den imperialistiska utsugningspolitiken, till förmån för en solidarisk fördelningspolitik, desto snabbare kommer vi alla att kunna leva i en fredlig och kärleksfull värld. Detta åstadkommer vi inte genom att skicka soldater till fjärran länder och sedan tro att vi kan skydda dem genom att systematiskt övervaka hela svenska folket (AKA FRA-lagarna).

Det heliga arbetstillfällets evangelium

september 23rd, 2009

Av en ren händelse så har några prominenta (s)-bloggare, bland annat den skarpe analytikern Erik Laakso (gammalt inlägg — denna artikel påbörjades för ganska länge sedan), ungefär samtidigt börjat skriva om den misslyckade jobbpolitiken som Alliansen för. Och genast dyker konspirationsteorier om en samlad, centralstyrd aktion upp. Ännu har inte några PR-konsulter nämnts, men det är väl bara en tidsfråga.

Och visst finns det mycket att säga om jobbpolitiken. Den nuvarande såväl som den tidigare — den som sossarna fört under mer än ett halvsekel i nära samarbete med fackpamparna.

Låt mig börja med lite samhällsekonomi 1.01. I varje samhälle, i varje land och rike, så finns det en enda tillgänglig resurs. Och det är inte naturresurserna. Det är det produktiva arbete som samhällsmedlemmarna utför. Detta arbete kan mynna ut i såväl produkter som tjänster, men gemensamt för det är att det är det som faktiskt efterfrågas av samhället, det som är värt något.

För att börja med naturresurserna, detta som varje samhälle får helt gratis av Moder Natur, så är inget av det — olja, guld, diamanter, skog, malm, jordbruksprodukter — värt ett enda korvöre om inte någon människa träder in och förädlar det till konsumtionsvänligt format.

Vad gäller de ständigt ökande antalet onödiga jobb — byråkrati, pärmbäreri, spekulation, onödiga mellanhänder — så är inget av detta någon tillgång, utan enbart en kostnad. Detta är vad man skulle kunna kalla den tärande sektorn av samhället. I motsats då till den närande sektorn, den som producerar de produkter och tjänster som vi alla önskar och är beredda att betala för. De som ger oss mat på bordet, tak över huvudet.

I ett par sekel så har mänskligheten haft en tillfällig parentes i vår historia, där vi använt människor som maskiner i fabriker och annan liknande verksamhet. Maskiner som slitits ner, och därefter bytts ut mot nya allteftersom. Men genom de senaste årens snabba utveckling har vi gradvis kunnat ersätta de mänskliga maskinerna mot mekaniska. Och i samma takt har vi kunnat sänka de genomsnittliga arbetstiderna. Från sex dagar i veckan, 12-14 timmar om dagen fram till 40-timmarsveckan.

Men därefter tog det plötsligt stopp! 40-timmarveckan lagstiftade Sverige om i februari 1970 — för snart 40 år sedan alltså. Och sedan dess skulle ingenting ha hänt? Inga nya revolutionerande landvinningar, som gör att ännu fler slitsamma, tunga och monotona jobb kan utföras av alltfler maskiner?

Jo, naturligtvis har det det! Sedan 1970 har det hänt mer än under nästan hela den föregående tiden i människans historia. Mikroprocessorn och därav följande robotar och datorer utför idag lejonparten av alla de gamla fabriksjobben. Således borde vi ha kunnat fortsätta nedgången i arbetstid kontinuerligt under alla de senaste 40 åren.

Men i stället har beslutsfattarna bestämt att vi i stället för att få ut den genomsnittliga 3%-iga produktionsökningen per år i form av motsvarande nedkortad arbetstid (det blir 15 minuter av åtta timmar), så skulle vi ha ut den i form av höjda löner. Men vad blir då följden av detta missgrepp?

Till att börja med innebär en genomsnittlig löneförhöjning om 3% för alla helt enkelt att allt blir 3% dyrare (se ovan om att alla kostnader i slutändan helt enkelt är lönekostnader), vilket i sin tur innebär att vi inte har fått ett öre mer i plåmboken i reella pengar, bara att kronans värde har sjunkit med 3%.

Men det är värre än så! Eftersom vi nu klarar produktionen 3% effektivare, och vi fortsätter att jobba lika länge, så blir 3% av arbetsstyrkan överflödig. De får helt enkelt sluta. Och vad skall de göra i stället då, när allt vi behöver, produceras av de övriga 97%:en som får stanna kvar? Jo, då hittar vi på en massa onödiga jobb till dessa, så att arbetslöshetsstatistiken inte skall skena i höjden. Och detta gör ju att kostnaden för den där 3%-iga löneförhöjning blir ännu högre än 3%.

Dessutom “löser” vi problemet med övertaligheten genom den naturliga avgången. Ungefär 2% går i pension varje år. Men detta i sin tur gör ju att vi stryper inflödet till 1%, det vill säga det blir färre ungdomar som får komma ut och hjälpa till med de arbetsuppgifter som måste utföras, och ungdomsarbetslösheten stiger.

För att skyla över alla dessa misstag får alltså den stadigt krympande, produktiva delen av arbetsstyrkan avstå alltmer av sin lön för att försörja en ständigt ökande kader av medborgare, som inte har någon plats i produktionen. Bara för att vi envisas med att jobba 40 timmar i veckan, som om denna siffra vore skriven på stentavlor.

Politikerna brukar skylla ifrån sig med att “det är upp till arbetsmarknadens parter” att bestämma detta. Märkligt resonemang, eftersom vi fram till 1970 gradvis  kunde lagstifta om en allt kortare arbetstid i takt med samhällsutvecklingen. Men inte sedan dess alltså?

Fackpamparna, som har ansvaret för detta envisa fastklamrande vid 40-timmarsveckan, tar inget ansvar för de som inte är med i deras fackförening, och således ligger det i deras intresse att hålla antalet arbetare nere, så att de — genom lagen om tillgång och efterfrågan — kan hålla sina egna löner uppe. De tar inget som helst samhällsansvar, har inget intresse av att alltfler jobbar allt kortare tid med samma arbetsuppgifter. Så varför i Hela Fridens Namn lyssnar politikerna på dessa när det gäller sådana här spörsmål? Det är mycket man inte förstår…

Nej, lagstifta om sextimmars arbetsdag med bibehållen nettolön NU! Sänk (helst avskaffa) arbetsgivaravgifterna så att kostnaden för arbetsgivaren blir den samma. De arbetsgivare som inte klarar att täcka upp produktionsbortfallet med den kortare arbetsdagen får helt enkelt betala övertidstillägg för att låta arbetarna jobba vanlig tid, tills de lyckats lösa detta problem.

Och fackföreningarna tige hädanefter i församlingen! Basta!

Vit rabarb — vit sparris

juni 22nd, 2009

Halleluja, I’m back! Om någon trodde att min frånvaro den senaste tiden var självvald, så trodde ni fel. Efter ett hårddiskras på den arbetsstation som jag använt de senaste tre åren, insåg jag att jag begått en dödssynd när det gäller datorer: jag hade njutit av den bekvämlighet som cookies och lösenord sparade i webbrowsern ger, utan att ta regelbunden backup.

Således var bland det första jag insåg, att jag inte hade lösenordet till min egen blogg noterat någonstans. Tablå — liksom. Och Wordpress lagrar inte admins lösenord någonstans — till skillnad från ex.vis MySQL-lösenordet som lagras i klartext i en PHP-fil, utan lagrar endast hashvärdet på lösenordet i MySQL-databasen. Ganska jobbigt att fixa med andra ord.

Dessbättre kom jag så småningom på att jag en gång i tiden startade min blogg på en annan dator, en gammal 486:a som dessbättre låg kvar här i skrothyllan. Och till min stora lycka så hade jag inte kannibaliserat värre på just den datorn än att den bootade upp direkt. Och — halleluja som sagt — där fanns lösenordet i den gamla FireFox-installationen.

Men nu över till de vita rabarberna…

Vit sparris vet väl de flesta att man åstadkommer genom att gräva upp jord runt sparrisen så att den aldrig nås av solens strålar. Det är alltså annars exakt samma planta som den gröna sparrisen.

Efter ett tips, som jag dessvärre glömt nu var jag hittade det, och alltså inte kan ge rättmätig länkkärlek till (om någon känner igen sig så skrik till så skall ni få vad ni förtjänar), så testade jag att lägga en mörk spann över en rabarberplanta här i våras innan knopparna hade utvecklats. Och resultatet blev över all förväntan!

Efter tre, fyra veckor hade det bildats tjocka stammar av rabarber med enbart små äggstora bladknoppar längst ut. Färgen på stammarna var läckert rosa och de var så sköra att de bröts av bara man tog oförsiktigt i dem. En himmelsvid skillnad från “vanliga” rabarber alltså som brukar bli både sega och träiga.

När väl första skörden var avklarad var det spann på igen, och en andra, lika fantastisk skörd väntade efter ytterligare tre, fyra veckor. Fast denna gång var stammarna betydligt tunnare. Ganska uppenbart egentligen, eftersom jag berövat plantan dess förmåga att genom sina vanliga, elefantöron-stora blad fotosyntesa näring till rötterna. Så efter detta fick den stackars plantan växa fritt och utveckla sina blad utan att jag hindrade den.

Jag kan alltså varmt rekommendera “vita rabarber”. De där underbara stammarna skall naturligtvis inte slösas bort på kräm, soppa eller pajer, utan i stället behandlas som de fantastiska primörer de utgör.

Rårörda rabarber till exempel, som rårörda lingon ungefär, kan rekommenderas. Hacka den “vita” rabarben i centimeterlånga bitar, lägg i en glasburk tillsammans med en halv till en deciliter socker, skaka om  och förvara sedan i kylskåpet en vecka. En fullständigt gudomlig röra att använda till efterrätter eller rent av som tillbehör till olika kötträtter.

Hatten av för Dagens Nyheter

juni 4th, 2009

Vi inom nymedia (bloggosfären) brukar vara snabba med att fördöma gammelmedia varje gång de gör bort sig. Därför är det extra angeläget att vara lika snabb med berömmet när de gör något riktigt bra.

Och Dagens Nyheter har nu gjort något riktigt bra! Den bästa varudeklaration man kan tänka sig inför europaparlamentsvalet, nämligen länkar till de kandidaters bloggar som de har kunnat hitta. Ett enormt arbete, men ett arbete som måste ge den ultimata servicen åt de som står i valet och kvalet inför vem de skall personkryssa.

Visserligen har många redan förtidsröstat, men glöm inte bort att det går att ångerrösta. Inte genom att förtidsrösta en gång till, även om det är möjligt, för då blir samtliga förtidsröster ogiltiga. Eftersom de inte är tidsstämplade så kan inte valförrättaren veta vilken röst de skall välja. Däremot genom att rösta den 7 juni i den egna vallokalen, där man är mantalsskriven, och där det inte behövs något röstkort för att rösta — en godkänd ID-handling räcker.

EU-organisationen For Dummies

juni 4th, 2009

I en väldigt trevlig debatt som jag var med i igår i Folkets Hus här i Göteborg, så var bland annat Max Andersson (mp) med. Jag blev lite förvånad när han flera gånger verkade blanda ihop rådet med unionsrådet, och på en direkt fråga till honom så gav han det förvånande svaret att det är samma sak. Förvånande eftersom det inte alls är samma sak, det borde väl en riksdagsledamot och till yttermera visso EUP-kandidat känna till?

Många från massmedia med mera har försökt att förklara EU:s organisation med en massa färgglada bilder med pilar kors och tvärs, men nästan alla får mig att tänka på talesättet “om du tycker detta är komplicerat, så vänta bara tills jag har förklarat det”.

Så därför tänkte jag, till båtnad för bloggens läsare, försöka mig på en väldigt enkel beskrivning av hur EU-apparaten är uppbyggd, men med referenser till det svenska politiska systemet — för det känner vi ju till lite bättre.

Statsministern

Europeiska rådet består av de 27 statscheferna från respektive medlemsländer plus ordföranden för kommissionen. Totalt alltså 28 personer. Detta är unionens högsta politiska instans.

Regeringen

Europeiska unionens råd består av samtliga medlemsländers alla övriga ministrar, därför kallas det ofta för “ministerrådet”. Till skillnad från situationen i Sverige, så är detta unionens högsta beslutande instans (i Sverige är det riksdagen som har denna position). Detta råd får alltså inte blandas ihop med Europeiska rådet. Inte heller med Europarådet, som kan sägas vara Europas motsvarighet till FN — det är bland annat därifrån den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter kommer.

Riksdagen

Europaparlamentet är väl det vi har lättast för att förstå. Särskilt i dessa dagar när valet till detta (inte till EU alltså, som en del felaktigt skriver) pågår för fullt. Den kommande mandatperioden om fem år kommer det att finnas 736 ledamöter där, om inte Lissabonfördraget går igenom.

Verkställande utskottet

Europeiska kommissionen har bland annat som uppgift att se till att fattade beslut efterlevs ute i de olika länderna. Det är ifrån kommissionen Sverige får anmärkningar om vi till exempel inte genomfört olika direktiv inom rimlig tid. Kommissionen består av en delegat från varje land, vilka utnämns av rådet (”statsministern”), men måste godkännas av parlamentet (”riksdagen”).

Domstolsväsendet

EG-domstolen ligger i Luxemburg och får inte förväxlas med Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna), Europarådets domstol. Den senare ligger för övrigt i Strasbourg för att göra förvirringen ännu större.

Sådär, svårare än så var det inte. Enbart med hjälp av ovanstående information så bör du få mer än hälften rätt i tentan på Dagens Nyheter.