Felten Fabulerar

“Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”

Ett påstående som upprepats till förbannelse de senaste åren är att regeringen har höjt avgifterna till a-kassan så mycket att folk till och med har gått ur sin kassa av detta skäl.

Till att börja med är det ju märkligt ifall några hundralappar i månaden skall vara avgörande för ett så viktigt beslut, men, alas, svenska folket agerar inte alltid logiskt, så jag låter den synpunkten bero.

Men har verkligen regeringen höjt några a-kasseavgifter? NEJ! Vad de har gjort är att ändra så att a-kassorna själva, genom medlemsavgifter, får finansiera en tredjedel av utbetalningarna. Resten finansieras som tidigare av samtliga skattebetalare, indirekt via arbetsgivaravgifterna.

Numera betalar alltså alla arbetstagare mindre via skatten. Och inte bara en tredjedel mindre utan nästan hälften. Arbetsmarknadsavgiften har sänkts från 4,5% till 2,43%. För en genomsnittlig inkomsttagare (25.000:- i månaden) innebär det alltså 500:- i månaden.

Nu får ju dessvärre inte skattebetalarna del av denna sänkning, för arbetsgivaravgiften är dold. Och i stället för att sänka hela arbetsgivaravgiften så valde regeringen att höja en extra lurig post där, nämligen den allmänna löneavgiften, med motsvarande belopp. En social avgift som inte är någon social avgift, och som inte ens har ett lagstadgat ändamål — till skillnad från de övriga sex posterna — men även denna synpunkt får tills vidare bero, måhända tar jag upp den tråden i ett senare inlägg här på bloggen.

Och här kan det vara på sin plats att förklara hur a-kassorna fungerar, för det verkar som om fackpamparna har lyckats lägga ett stort dimmoln omkring detta. Det är alltså inte så att man måste vara fackligt ansluten för att få a-kasseersättning. Den är en skattefinansierad försäkring, precis som sjuk- och pensionsdito, och betalas alltså även denna via arbetsgivaravgifterna.

Kassorna har hela tiden administrerats av fackförbunden, och därigenom har de kunnat upprätthålla myten om att “ifall du går ur facket så får du ingen a-kassa”. Varje fackförbund, ungefär 35 stycken, har sin egen a-kassa. Undantaget är Alfa-kassan, som är helt fristående.

Men nu är det alltså slut på den 100%-iga finansiering med skattemedel, nu får kassorna själva ordna en tredjedel av utbetalningarna via direkta avgifter; två tredjedelar betalas dock, som tidigare, via skatten.

Ovanstående reform innebär, som alla kan förstå, att a-kassor som administreras av fackföreningar med hög arbetslöshet blir tvungna att ta ut en högre avgift, medan det omvända naturligtvis gäller för branscher med låg arbetslöshet. Ganska naturligt egentligen — det borde ju vara fackföreningarnas ansvar att hjälpa sina medlemmar undan arbetslösheten.

Således kan man se i den här sammanställningen att de allra flesta a-kassor borde ha kunnat sänka sina avgifter, i stället för att höja dem. I en del fall, som exempelvis Elektrikerförbundet med en sänkning från 231:- till 56:-, ganska rejäla sänkningar. Och bara ett fåtal borde ha fått höjda avgifter.

Så varifrån snacket om de höjda a-kasseavgifterna kommer fattar jag inte. Ej heller varför så gott som samtliga journalister med mera fortsätter att upprepa detta mantra. Alla kan väl inte vara anhängare av den röd-gröna röran? Eller har jag, hemska tanke, missat något signifikativt här?

Jimmy Callin har skrivit en lång och tänkvärd artikel om hur han uppfattar piratpartiets i Göteborg “struktur”, som han kallar det. Och för mig, som varit med i piratpartiet sedan starten, så var det onekligen intressant att få ta del av hur man uppfattar vårt parti ifrån en informationspolitisk synvinkel, så att säga.

Låt mig bara, för jämviktens skull, förmedla mina synpunkter ur ett, skall vi kalla det distributionspolitiskt perspektiv. En mer praktisk utgångspunkt med andra ord.

När piratpartiet grundades i januari 2006, så blev vårt första, stora problem att samla ihop 1500 fysiska namnteckningar. Vår valmyndighet godkände nämligen inget annat än namnteckningar nedtecknade på papper för att partiet skulle få registreras.

Således gick den tidens cirka 1000 medlemmar mer eller mindre man ur huse, och ställde sig på städernas torg och tiggde namnteckningar. I Göteborg så organiserades allt detta av vad som kom att bli vår starke man på den tiden, Balder Lingegård. Och han lyckades så bra, att vi i Göteborg vann första pris i partiets interna tävling om vilka som var bäst på att samla in namnteckningar.

Vi lyckades, som bekant, med råge att få ihop de nödvändiga namnteckningarna i tid, och lyckades få partiet registrerat.

När sedan valrörelsen startade 2006, så var det ånyo Balder som ledde oss i Göteborg, men eftersom hans lilla lägenhet lämpade sig illa för att ta hand om 162.000 valsedlar, som var Göteborgs beskärda del då,


så tog jag på mig uppgiften att ta emot och vidareförmedla dessa valsedlar.

Och här är det på sin plats att poängtera att vi i Göteborg har ett stort problem, som nästan inga andra delar av Sverige har, nämligen att Posten här har gjort ett fullständigt spagettimos av postnumreringen. Och postnumret är vad som avgör vilken del av vår organisation du tillhör. Jag försökte tidigt 2006 att få Rick, som då var ensam ansvarig för hela vår IT-verksamhet, att åtgärda detta. Bland annat genom att skicka en detaljerad postnummerlista till honom, men det blev helt enkelt aldrig tid för detta, så vårt problem kvarstår än idag så vitt jag vet.

Och så har vi problemet med att Göteborg är indelat i fyra valkretsar. Enbart att det kallas valkretsar gör det förvirrande nog, men att vi sedan, dessutom, fick en femte “valkrets” i piratpartiets organisation, Göteborg skärgård, gör naturligtvis att förvirringen blivit ännu större.

Nåja, raskt fram till januari 2009, då Jimmy tydligen anser att det började hända något i Göteborg. Vad som hände då var att jag satte mig och uppdaterade vilka som var ledare för de fyra/fem olika delarna av Göteborg. Jag tog (på uppmaning av dem själva) bort två stycken som stått som kontaktpersoner sedan 2006, och “utnämnde” tre personer till ledare för de tre delar som nu var “tomma”. Naturligtvis samtidigt som jag skickade email till dem och bad om tillstånd så att säga. De jag “utnämnde” på detta vis var tre personer som fortfarande var aktiva, och som var med om att distribuera valsedlarna 2006.

Samtidigt satte jag upp mig själv som kontaktperson för hela Göteborg. Där fanns då en helt okänd person vid namn Kalle Vedin uppsatt, och jag har än idag ingen aning om hur det gick till, men strunt samma. Genom ett misstag från mig där, så råkade jag hamna som #1 och Kalle åkte ner till #2. Det tog då mindre än fyra timmar innan Björn Odlund, tydligen efter att Rick Falkvinge hade reagerat, hörde av sig. Under tre års tid fanns alltså tokfelaktiga uppgifter på Göteborg, men när jag ändrade något så slogs det Stora Larmet direkt.

Nåja, kvickt som tusan rättade jag naturligtvis till mitt misstag, och på den vägen är det.

Sedan blev det tid att återigen sparka igång hela valsedelsdistributionen, och eftersom jag hade erfarenheten och verktygen från 2006, så anmälde jag mig frivilligt. I och för sig så fick jag nu en femtedel av partiets samtliga valsedlar, valsedlarna till hela Västsverige,



men det spelade ingen roll, det vara bara en fråga om att skala upp det hela från 2006. Och som bekant så fungerade det hela strålande bra, även detta år, tack vare hårt slit från ett antal engagerade aktivister.

Och jag vet mycket väl vilka som jobbade stenhård med just att distribuera valsedlar — inte bara i Göteborg, utan i hela Västsverige. Och jag kan försäkra dig, Jimmy, att vi är definitivt inte oorganiserade på något sätt och vis, åtminstone inte när det gäller rent praktiska saker, som att distribuera ut olika former av papperslappar. Möjligtvis är vi dåliga på att ta oss till Vasagatan för att dricka kaffe, men det är ju en helt annan sak, eller hur?

“Unsere Polizei muss bereit sein, einzugreifen und letztendlich bereit sein, kompromisslos zu agieren.”

Nä, ovanstående är faktiskt inget som gamle Adolf verkligen har sagt (så vitt jag vet). Det är en översättning, på min knackiga skoltyska, av något som en svensk toppolitiker nyligen har sagt.

Via Anders Widéns fantastiska blogg hittar jag ännu en sådan där underbar blogg, där skribenten verkligen brinner för det han skriver, nämligen Johan Westerholms Mitt i steget. Och där finns citerat vad folkpartiets ledare Jan Björklund just har sagt på Folkpartiets landsmöte:

“Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst.”

Kompromisslöst alltså. Beträffande bilden, så föreställer den allas vår fantastiska Astrid Boman, som skriver på Kommunisternas blogg, i förgrunden och Malmöpolisens bästa i bakgrunden, vid en demonstration i Malmö. Och här låter jag hennes egna ord förklara:

Jag tjuvlyssnade på dessa poliser. Det verkade som om de planerade chock. Framför mig hade jag en mängd småbarn en del i barnvagnar. Svartskallebarn förstås men ändock. Jag blev vänligen erbjuden att avlägsna mig. Jag är ju vitskalle. Men jag stod tjurigt kvar och i vägen.

Heja heja, Jan Björklund! Låt oss se mer av Samhällets ordningsmakts kompromisslösa agerande! Smygnassarna i SD jublar säkert i högan sky.

Låt oss bara hoppas att de stackars poliserna inte skall behöva ingripa mot några farliga individer, utan att de skall kunna koncentrera sig på mer lätthanterliga element.

Nog har väl de flesta av oss varit tvungna att ta hand om en mängd räkskal efter att ha skalat de små läckerheterna? Eller för den delen kräft-, krabb- och kanske rent av, för särskilt lyckligt lottade, hummerskal.

Det vanliga är förmodligen att man så snabbt som möjligt förpassar skalen till soptunnan, för vi vet ju alla att de börjar lukta ganska omgående, och det är ju inte direkt någon angenäm doft (om man inte är norrlänning uppvuxen med rutten strömming förstås).

Men stopp och belägg! Innan du bestämmer dig för att kasta bort skalen, fundera lite på nedanstående delikata soppa.

Lägg skalen i en stor kastrull, och försök att krossa dem så mycket som möjligt. Själv använder jag en brödkavel av marmor utan handtag (jag tycker att det är smidigare att kavla genom att lägga handflatorna ovanpå kaveln, och behöver därför inte handtagen), en potatisstöt kan kanske fungera, eller en bit rentvättad två-tum-tvåa, eller ett avsågat bordsben, eller… låt din egen uppfinningsrikedom avgöra. Att köra dem några varv i en matberedare fungerar också bra, men då blir det ju mer disk förstås…

Häll sedan på så mycket vatten att det gott och väl täcker, tre-fyra centimeter över, de nu sammanpressade skalen, och koka alltihop under tättslutande lock i en halvtimme. Har du tryckkokare så skall du definitivt använda den!

Sila bort skalen och häll tillbaka buljongen i kastrullen. Uppskatta på ett ungefär hur mycket buljong det är och tillsätt sedan en buljongtärning per liter. Blanda gärna olika sorter — själv föredrar jag en höns och en grönsaks per varannan liter. Tillsätt sedan mjölk och/eller grädde efter smak, men tre-fyra deciliter per liter ger en fyllig smak. En nypa chilipeppar ger extra stuns åt soppan, och likaså en rejäl skvätt vitt vin. Låt koka upp på nytt under omrörning. Klart!

Servera med en näve crabsticks skurna i centimeterstora bitar och en klick creme fraiche. Rostat bröd skuret diagonalt till trekanter, och med en aning kaviar på, gör det hela ännu lyxigare.

På tal om crabsticks, ja. Hur många av er har hört talas om surimi? Nä, jag tänkte väl det. Den som inte lusläser varudeklarationer hör sällan talas om surimi. Ordet kommer från japanskan, och betyder ungefär köttfärs. Det är en sydostasiatisk produkt med tusenåriga anor, som nu letat sig till västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet — i form av crabsticks. Surimi är nämligen vad man använder för att göra just crabsticks.

Som vanligt när det gäller invandrad mat, så ser vi sakta men säkert alltfler, olika användningsområden för denna fantastiska råvara, och om det kan innebära att färre fiskar mals ner till fiskmjöl (som till och med användes som gödsel!) och i stället blir surimi, så mycket bättre är det naturligtvis för alla.

Med mindre än två veckor kvar, innan FRA skall skarva in sina trådar på dina och mina kommunikationsvägar, så börjar det bli alltmer spännande att följa hur det fysiska arbetet med detta fortgår. Tyvärr verkar inte massmedia särskilt intresserade av den rent praktiska aspekten på detta enorma arbete, för åtminstone jag har i alla fall inte sett något alls om detta.

Vad som förvånar mig en hel del, är att fortfarande ingen, inte ens bloggossfärens egen juridiska expert på området, den eminente Mark Klamberg, verkar ha uppfattat det fatala misstaget i den nya lagstiftningen, som jag skriver om här, nämligen att man glömt bort att uppdatera kapitlet om påföljd.

Om det inte är så att vi i svensk lag har något slags “defaultvärde” för påföljd när man bryter mot en lag, så kan inte jag se annat än att det är helt riskfritt för samtliga operatörer att helt enkelt strunta i att koppla upp sig mot några samverkanspunkter, det finns helt enkelt ingen lagstiftad påföljd för vägran så vitt jag kan se. Så kanske vi inte ens behöver byta operatörer — i alla fall inte enbart av en sådan anledning?

Den som vill läsa mer om FRA här på bloggen, rekommenderas att klicka på FRA i kategorispalten till höger på huvudsidan (klicka på översta bilden på sidan för att komma dit).

Kännetecknet på en verkligt briljant idé är, att när man får den förklarad för sig, så inser man hur självklar den är; det blir närmast en aha-upplevelse.

Den här aktionen är en (för mig) typiskt sådan briljant idé. På ett lågmält men samtidigt kraftfullt sätt förmedlar man sitt budskap i den infekterade Vellingedebatten.

Kaffe, bullar och pepparkakor, värme och vänskap, i kampen mot den alltmer utbredda främlingsfientligheten och rädslan för det okända; inte ens Mahatma Gandhi hade kunnat komma på en bättre idé. Och detta i rasisternas (SDs) egen högborg.

Det är sådana här medborgaraktiviteter som gör att man återfår hoppet om medmänsklighet och solidaritet i vårt annars så hårda och kyliga samhälle. Kudos, ni som kom på den här idén och kudos för att ni genomförde den så fullständigt perfekt.

Det har skrivits en hel del om 11-åringen som blev dömt att betala 1,9 miljoner i skadestånd till ett försäkringsbolag. Det mesta är redan sagt, så jag har inte särskilt mycket att tillägga.

Möjligen då ett lyft ögonbryn inför kostnaden för att åtgärda rök- och vattenskador. I de flesta delar av Sverige får man ju faktiskt en helt ny villa för 1,9 miljoner, men strunt samma, vi vet ju alla(?) hur byggföretag saltar sina räkningar när det gäller försäkringsfrågor.

Men när jag skummade igenom Aftonbladets artikel om det hela, så föll min blick på en blogg-kommentar som fick mig att omedvetet resa ragg.

Låt mig till att börja med påpeka att jag verkligen försöker vara förstående när det gäller de stackars personer som fortfarande använder sig av religion som snuttefilt. De där personerna har naturligtvis sin rätt att tro vad de vill. Precis som exempelvis de som fortfarande tror att Jorden är platt. Bara de inte försöker pracka på andra människor sina irrläror.

Men den här Jesus-bloggen tog nog nästan priset. Dock blev det trots allt lite humor i det hela — och här kommer anledningen till rubriken — när jag noterar en av reklamblafforna som syns uppe till vänster:

PS. Ni vet väl att det går att hålla Ctrl nere och med hjulet på musen zomma in och ut? Detta då ifall ni inte kan läsa vad det står i bilden ovan.

Ursprungligen var patentsystemet en alldeles utmärkt tanke. I stället för att du skulle anställa beväpnade vaktposter för att vakta din uppfinning mot industrispionage, så kunde du publicera en detaljerad beskrivning och konstruktionsanvisning, så att alla som ville utnyttja din uppfinning utan att försöka tjäna pengar på den, det vill säga privat, och i förlängningen för att utveckla den och åstadkomma en bättre uppfinning, kunde utvärdera den och vidareutveckla den.

Det första patentet lär ha gällt en hamnkran i Venedig cirka 1450, men därom tvista fortfarande de lärda.

När James Watt fick patent på den första ångmaskinen, så innebar det förvisso att den industriella revolutionen försinkades cirka 20-30 år, och hans uppfinning var ju trots allt inte ny (saknade verkshöjd) eftersom de gamla grekerna hade “uppfunnit” samma sak tvåtusen år tidigare, men strunt samma.

Kanske hade patentsystemet kunnat fungera än idag om bara det inte hade missbrukats så enormt av giriga människor med ett stenhårt grepp om pengapungen när det gäller USA:s senatorer, kongressmän och presidenter.

Min absoluta favorit när det gäller USPTO:s (USA:s patentregistreringsmyndighets) fullkomliga avsaknad av sans och balans, är nog femårige Steven Olsons patent på att gunga en gunga sidledes genom att omväxlande dra i höger och vänster rep. Självklart klarade inte femårige Steven själv av att ansöka om patentet, men som tur var så hade han en pappa, Peter Lowell Olson, som var patentjurist och kunde fylla i sonens ansökan.

I första vändan blev det avslag, men efter överklagan så gick patentet igenom. Tänk på det allihop, när ni ser era barn börja dra i snörena assymetriskt, så att gungan börjar gunga sidledes: ni skall betala licens till (då) femårige Steven för att era barn skall få göra så.

Nästa exempel är betydligt allvarligare. Det är nästan i paritet med Amazons beviljade patent för enklicksköp. Nämligen Cygnus patent på tumnaglar (thumbnails). Ni vet, de där små ikonerna som man kan klicka på för att se större versioner av bilder, en video, eller rent av starta ett program.

Detta patent ansökte Cygnus om 2001 och det beviljades 2008. Att metoden i fråga använts sedan tidigt 1980-tal — främst då på tidiga Mac- och Amigadatorer — bekymrade tydligen föga ansvarig tjänsteman på USPTO. Han hade för övrigt samma efternamn som tjänstemannen som beviljade Stevens gung-patent — Nguyen. Nu är detta visserligen Vietnams i särklass vanligaste efternamn, och enbart i Sverige så finns det enligt senaste folkbokföringen 2254 med det efternamnet här, så foliehatten kanske inte är på sin plats, men nog är det lite lustigt att USA-Vietnameser dyker upp så ofta när det gäller godkända stolle-patent?

Kort sagt: Vi har kommit en lååååång väg ifrån den ursprungliga idén med patent. Numera missbrukas den så oanständigt, att den helt enkelt är färdig för historiens soptipp.

Och om någon mot förmodan skulle inbilla sig det, så, nej, det finns inte längre någon Oppfinnarjocke i något garage som vinner på patentsystemet, han har för länge sedan ställt sig till arbetsmarknadens förfogande sedan han insett att riskkapitalisterna idag bara är intresserade av kortsiktiga (två-tre månader) vinster och fetväljer bort allt som kräver åratal av R&D för att börja generera vinster. Sådana investeringar är det bara samhället som kan tänka sig att göra idag, och inte ens där finns det längre några utvecklingspengar att hämta om man inte råkar ha de rätta kontakterna inom regeringskansliet eller motsvarande.

Ikväll är det exakt 40 år sedan min fru och jag blev tillsammans. Det är otroligt så fort åren går när man är lycklig.

Fotograf: Bengt Cederman

Ovanstående bild är i och för sig tagen vid vårt bröllop sju år senare, men vi såg nog ungefär likadana ut 1969. I alla fall jämfört med hur vi ser ut idag.

Bröllopsdagen glömmer vi båda för övrigt bort nästan varje år, giftermålet var mest formalia för att ge familjen den juridiska trygghet, som äktenskapet ger. Men den sjätte november tror jag aldrig att vi glömt bort.

Nu skall vi iväg och fira vårt jubileum med en riktig lyxmiddag på Sjömagasinet.

Och Jörgen Holmkvist, om du läser det här så, grattis på 60-årsdagen. Det var ju din 20-årsdag vi firade den där kvällen för 40 år sedan. Long time no see. Tråkigt att se att Eniro inte vet “var ditt huset bor” så att säga, utan placerat dig i helt fel hus. Kanske skall du uppdatera din gatuadress…?

Jag var tveksam in i det längsta. Främst på grund av de oroande tendenser till toppstyrning inom piratpartiet, som visat sig på sistone, något som gjort att jag fått allt svårare att helhjärtat stödja partiet.

Men efter ett antal frågor och uppmaningar, speciellt från västsverige, och dessutom överläggningar med mina nära och kära, så har jag beslutat mig för att piratpartiet fortfarande är den enda vägen bort från den inslagna övervakningsväg, som våra nuvarande politiker kommer att fortsätta att styra Sverige på om de inte får mothugg, och att det således är varje piratpartists skyldighet att ställa upp, vare sig man är 100% komfortabel med allt som sker i partitoppen eller ej. Över riksdagsgruppen skall förhoppningsvis inte styrelsen kunna råda.

Kanske kan man rent av, via riksdagsgruppen, få styrelsen att sansa sig lite, och börja lyssna mer på medlemmarna än på deltagarna i den besynnerliga “ledningsgruppen”, tydligen benämningen på en Skype-chat, som ingen får någon information om vilka som deltar i eller hur man blir invald i den. Lite grand som ACTA med andra ord.

Och för att förekomma eventuella frågor: självklart kommer jag, om jag får förtroendet först av partiets medlemmar och sedan av Sveriges väljare, att slaviskt följa vår vågmästarstrategi och därmed partipiska. Och naturligtvis måste piratfrågorna alltid ha högsta prioritet för varje PP-ledamot. Således har jag redan gjort färdigt en motion för att radikalt modernisera vår nuvarande upphovsrättslag.

Men därutöver så anser jag att det står varje PP-riksdagsledamot fritt att ägna sig åt sina hjärtefrågor, så länge man inte äventyrar vår strategi.

Således så brinner jag bland annat för:

Energifrågor
Satsa på metanol i stället för etanol i våra fordon. Ett skogsland som Sverige skall naturligtvis välja träsprit i stället för mat (vete, majs, sockerrör).

Gör om våra kärnkraftverk till ofarliga varmvattenberedare i stället för att stänga av dem.

Arbetstidsfrågor
Mera om detta här.

Miljöfrågor
Ett omedelbart förbud mot allt torskfiske med trål är absolut nödvändigt om vi vill att Östersjön skall överleva. Skyll inte på jordbruket när det är torskens utrotning som bär skulden till algblomning, laxdöd och fågeldöd!

Infrastrukturen
Infrastrukturen är alldeles för viktig för att läggas i händerna på privata aktörer.

Försvaret
Ersätt den nuvarande värnplikten (som ju blivit rena rama skämtet) med allmän polisvärnplikt.

Det var väl ungefär det jag kan komma att tänka på nu, men det finns säkert betydligt mer. Jag har under mina 45 år av politiskt medvetande samlat på mig mängder av åsikter. Åsikter som jag hoppas att kunna få ventilera i vad som förmodas vara landets högsta beslutande instans, men som ju som bekant inte längre klarar av att uppfylla den rollen. Kanske går det att ändra även på detta om man får fyra år på sig…