Av en ren händelse så har några prominenta (s)-bloggare, bland annat den skarpe analytikern Erik Laakso (gammalt inlägg — denna artikel påbörjades för ganska länge sedan), ungefär samtidigt börjat skriva om den misslyckade jobbpolitiken som Alliansen för. Och genast dyker konspirationsteorier om en samlad, centralstyrd aktion upp. Ännu har inte några PR-konsulter nämnts, men det är väl bara en tidsfråga.
Och visst finns det mycket att säga om jobbpolitiken. Den nuvarande såväl som den tidigare — den som sossarna fört under mer än ett halvsekel i nära samarbete med fackpamparna.
Låt mig börja med lite samhällsekonomi 1.01. I varje samhälle, i varje land och rike, så finns det en enda tillgänglig resurs. Och det är inte naturresurserna. Det är det produktiva arbete som samhällsmedlemmarna utför. Detta arbete kan mynna ut i såväl produkter som tjänster, men gemensamt för det är att det är det som faktiskt efterfrågas av samhället, det som är värt något.
För att börja med naturresurserna, detta som varje samhälle får helt gratis av Moder Natur, så är inget av det — olja, guld, diamanter, skog, malm, jordbruksprodukter — värt ett enda korvöre om inte någon människa träder in och förädlar det till konsumtionsvänligt format.
Vad gäller de ständigt ökande antalet onödiga jobb — byråkrati, pärmbäreri, spekulation, onödiga mellanhänder — så är inget av detta någon tillgång, utan enbart en kostnad. Detta är vad man skulle kunna kalla den tärande sektorn av samhället. I motsats då till den närande sektorn, den som producerar de produkter och tjänster som vi alla önskar och är beredda att betala för. De som ger oss mat på bordet, tak över huvudet.
I ett par sekel så har mänskligheten haft en tillfällig parentes i vår historia, där vi använt människor som maskiner i fabriker och annan liknande verksamhet. Maskiner som slitits ner, och därefter bytts ut mot nya allteftersom. Men genom de senaste årens snabba utveckling har vi gradvis kunnat ersätta de mänskliga maskinerna mot mekaniska. Och i samma takt har vi kunnat sänka de genomsnittliga arbetstiderna. Från sex dagar i veckan, 12-14 timmar om dagen fram till 40-timmarsveckan.
Men därefter tog det plötsligt stopp! 40-timmarveckan lagstiftade Sverige om i februari 1970 — för snart 40 år sedan alltså. Och sedan dess skulle ingenting ha hänt? Inga nya revolutionerande landvinningar, som gör att ännu fler slitsamma, tunga och monotona jobb kan utföras av alltfler maskiner?
Jo, naturligtvis har det det! Sedan 1970 har det hänt mer än under nästan hela den föregående tiden i människans historia. Mikroprocessorn och därav följande robotar och datorer utför idag lejonparten av alla de gamla fabriksjobben. Således borde vi ha kunnat fortsätta nedgången i arbetstid kontinuerligt under alla de senaste 40 åren.
Men i stället har beslutsfattarna bestämt att vi i stället för att få ut den genomsnittliga 3%-iga produktionsökningen per år i form av motsvarande nedkortad arbetstid (det blir 15 minuter av åtta timmar), så skulle vi ha ut den i form av höjda löner. Men vad blir då följden av detta missgrepp?
Till att börja med innebär en genomsnittlig löneförhöjning om 3% för alla helt enkelt att allt blir 3% dyrare (se ovan om att alla kostnader i slutändan helt enkelt är lönekostnader), vilket i sin tur innebär att vi inte har fått ett öre mer i plåmboken i reella pengar, bara att kronans värde har sjunkit med 3%.
Men det är värre än så! Eftersom vi nu klarar produktionen 3% effektivare, och vi fortsätter att jobba lika länge, så blir 3% av arbetsstyrkan överflödig. De får helt enkelt sluta. Och vad skall de göra i stället då, när allt vi behöver, produceras av de övriga 97%:en som får stanna kvar? Jo, då hittar vi på en massa onödiga jobb till dessa, så att arbetslöshetsstatistiken inte skall skena i höjden. Och detta gör ju att kostnaden för den där 3%-iga löneförhöjning blir ännu högre än 3%.
Dessutom “löser” vi problemet med övertaligheten genom den naturliga avgången. Ungefär 2% går i pension varje år. Men detta i sin tur gör ju att vi stryper inflödet till 1%, det vill säga det blir färre ungdomar som får komma ut och hjälpa till med de arbetsuppgifter som måste utföras, och ungdomsarbetslösheten stiger.
För att skyla över alla dessa misstag får alltså den stadigt krympande, produktiva delen av arbetsstyrkan avstå alltmer av sin lön för att försörja en ständigt ökande kader av medborgare, som inte har någon plats i produktionen. Bara för att vi envisas med att jobba 40 timmar i veckan, som om denna siffra vore skriven på stentavlor.
Politikerna brukar skylla ifrån sig med att “det är upp till arbetsmarknadens parter” att bestämma detta. Märkligt resonemang, eftersom vi fram till 1970 gradvis kunde lagstifta om en allt kortare arbetstid i takt med samhällsutvecklingen. Men inte sedan dess alltså?
Fackpamparna, som har ansvaret för detta envisa fastklamrande vid 40-timmarsveckan, tar inget ansvar för de som inte är med i deras fackförening, och således ligger det i deras intresse att hålla antalet arbetare nere, så att de — genom lagen om tillgång och efterfrågan — kan hålla sina egna löner uppe. De tar inget som helst samhällsansvar, har inget intresse av att alltfler jobbar allt kortare tid med samma arbetsuppgifter. Så varför i Hela Fridens Namn lyssnar politikerna på dessa när det gäller sådana här spörsmål? Det är mycket man inte förstår…
Nej, lagstifta om sextimmars arbetsdag med bibehållen nettolön NU! Sänk (helst avskaffa) arbetsgivaravgifterna så att kostnaden för arbetsgivaren blir den samma. De arbetsgivare som inte klarar att täcka upp produktionsbortfallet med den kortare arbetsdagen får helt enkelt betala övertidstillägg för att låta arbetarna jobba vanlig tid, tills de lyckats lösa detta problem.
Och fackföreningarna tige hädanefter i församlingen! Basta!
