Felten Fabulerar

Jimmy Callin har skrivit en lång och tänkvärd artikel om hur han uppfattar piratpartiets i Göteborg “struktur”, som han kallar det. Och för mig, som varit med i piratpartiet sedan starten, så var det onekligen intressant att få ta del av hur man uppfattar vårt parti ifrån en informationspolitisk synvinkel, så att säga.

Låt mig bara, för jämviktens skull, förmedla mina synpunkter ur ett, skall vi kalla det distributionspolitiskt perspektiv. En mer praktisk utgångspunkt med andra ord.

När piratpartiet grundades i januari 2006, så blev vårt första, stora problem att samla ihop 1500 fysiska namnteckningar. Vår valmyndighet godkände nämligen inget annat än namnteckningar nedtecknade på papper för att partiet skulle få registreras.

Således gick den tidens cirka 1000 medlemmar mer eller mindre man ur huse, och ställde sig på städernas torg och tiggde namnteckningar. I Göteborg så organiserades allt detta av vad som kom att bli vår starke man på den tiden, Balder Lingegård. Och han lyckades så bra, att vi i Göteborg vann första pris i partiets interna tävling om vilka som var bäst på att samla in namnteckningar.

Vi lyckades, som bekant, med råge att få ihop de nödvändiga namnteckningarna i tid, och lyckades få partiet registrerat.

När sedan valrörelsen startade 2006, så var det ånyo Balder som ledde oss i Göteborg, men eftersom hans lilla lägenhet lämpade sig illa för att ta hand om 162.000 valsedlar, som var Göteborgs beskärda del då,


så tog jag på mig uppgiften att ta emot och vidareförmedla dessa valsedlar.

Och här är det på sin plats att poängtera att vi i Göteborg har ett stort problem, som nästan inga andra delar av Sverige har, nämligen att Posten här har gjort ett fullständigt spagettimos av postnumreringen. Och postnumret är vad som avgör vilken del av vår organisation du tillhör. Jag försökte tidigt 2006 att få Rick, som då var ensam ansvarig för hela vår IT-verksamhet, att åtgärda detta. Bland annat genom att skicka en detaljerad postnummerlista till honom, men det blev helt enkelt aldrig tid för detta, så vårt problem kvarstår än idag så vitt jag vet.

Och så har vi problemet med att Göteborg är indelat i fyra valkretsar. Enbart att det kallas valkretsar gör det förvirrande nog, men att vi sedan, dessutom, fick en femte “valkrets” i piratpartiets organisation, Göteborg skärgård, gör naturligtvis att förvirringen blivit ännu större.

Nåja, raskt fram till januari 2009, då Jimmy tydligen anser att det började hända något i Göteborg. Vad som hände då var att jag satte mig och uppdaterade vilka som var ledare för de fyra/fem olika delarna av Göteborg. Jag tog (på uppmaning av dem själva) bort två stycken som stått som kontaktpersoner sedan 2006, och “utnämnde” tre personer till ledare för de tre delar som nu var “tomma”. Naturligtvis samtidigt som jag skickade email till dem och bad om tillstånd så att säga. De jag “utnämnde” på detta vis var tre personer som fortfarande var aktiva, och som var med om att distribuera valsedlarna 2006.

Samtidigt satte jag upp mig själv som kontaktperson för hela Göteborg. Där fanns då en helt okänd person vid namn Kalle Vedin uppsatt, och jag har än idag ingen aning om hur det gick till, men strunt samma. Genom ett misstag från mig där, så råkade jag hamna som #1 och Kalle åkte ner till #2. Det tog då mindre än fyra timmar innan Björn Odlund, tydligen efter att Rick Falkvinge hade reagerat, hörde av sig. Under tre års tid fanns alltså tokfelaktiga uppgifter på Göteborg, men när jag ändrade något så slogs det Stora Larmet direkt.

Nåja, kvickt som tusan rättade jag naturligtvis till mitt misstag, och på den vägen är det.

Sedan blev det tid att återigen sparka igång hela valsedelsdistributionen, och eftersom jag hade erfarenheten och verktygen från 2006, så anmälde jag mig frivilligt. I och för sig så fick jag nu en femtedel av partiets samtliga valsedlar, valsedlarna till hela Västsverige,



men det spelade ingen roll, det vara bara en fråga om att skala upp det hela från 2006. Och som bekant så fungerade det hela strålande bra, även detta år, tack vare hårt slit från ett antal engagerade aktivister.

Och jag vet mycket väl vilka som jobbade stenhård med just att distribuera valsedlar — inte bara i Göteborg, utan i hela Västsverige. Och jag kan försäkra dig, Jimmy, att vi är definitivt inte oorganiserade på något sätt och vis, åtminstone inte när det gäller rent praktiska saker, som att distribuera ut olika former av papperslappar. Möjligtvis är vi dåliga på att ta oss till Vasagatan för att dricka kaffe, men det är ju en helt annan sak, eller hur?

“Unsere Polizei muss bereit sein, einzugreifen und letztendlich bereit sein, kompromisslos zu agieren.”

Nä, ovanstående är faktiskt inget som gamle Adolf verkligen har sagt (så vitt jag vet). Det är en översättning, på min knackiga skoltyska, av något som en svensk toppolitiker nyligen har sagt.

Via Anders Widéns fantastiska blogg hittar jag ännu en sådan där underbar blogg, där skribenten verkligen brinner för det han skriver, nämligen Johan Westerholms Mitt i steget. Och där finns citerat vad folkpartiets ledare Jan Björklund just har sagt på Folkpartiets landsmöte:

“Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst.”

Kompromisslöst alltså. Beträffande bilden, så föreställer den allas vår fantastiska Astrid Boman, som skriver på Kommunisternas blogg, i förgrunden och Malmöpolisens bästa i bakgrunden, vid en demonstration i Malmö. Och här låter jag hennes egna ord förklara:

Jag tjuvlyssnade på dessa poliser. Det verkade som om de planerade chock. Framför mig hade jag en mängd småbarn en del i barnvagnar. Svartskallebarn förstås men ändock. Jag blev vänligen erbjuden att avlägsna mig. Jag är ju vitskalle. Men jag stod tjurigt kvar och i vägen.

Heja heja, Jan Björklund! Låt oss se mer av Samhällets ordningsmakts kompromisslösa agerande! Smygnassarna i SD jublar säkert i högan sky.

Låt oss bara hoppas att de stackars poliserna inte skall behöva ingripa mot några farliga individer, utan att de skall kunna koncentrera sig på mer lätthanterliga element.

Med mindre än två veckor kvar, innan FRA skall skarva in sina trådar på dina och mina kommunikationsvägar, så börjar det bli alltmer spännande att följa hur det fysiska arbetet med detta fortgår. Tyvärr verkar inte massmedia särskilt intresserade av den rent praktiska aspekten på detta enorma arbete, för åtminstone jag har i alla fall inte sett något alls om detta.

Vad som förvånar mig en hel del, är att fortfarande ingen, inte ens bloggossfärens egen juridiska expert på området, den eminente Mark Klamberg, verkar ha uppfattat det fatala misstaget i den nya lagstiftningen, som jag skriver om här, nämligen att man glömt bort att uppdatera kapitlet om påföljd.

Om det inte är så att vi i svensk lag har något slags “defaultvärde” för påföljd när man bryter mot en lag, så kan inte jag se annat än att det är helt riskfritt för samtliga operatörer att helt enkelt strunta i att koppla upp sig mot några samverkanspunkter, det finns helt enkelt ingen lagstiftad påföljd för vägran så vitt jag kan se. Så kanske vi inte ens behöver byta operatörer — i alla fall inte enbart av en sådan anledning?

Den som vill läsa mer om FRA här på bloggen, rekommenderas att klicka på FRA i kategorispalten till höger på huvudsidan (klicka på översta bilden på sidan för att komma dit).

Kännetecknet på en verkligt briljant idé är, att när man får den förklarad för sig, så inser man hur självklar den är; det blir närmast en aha-upplevelse.

Den här aktionen är en (för mig) typiskt sådan briljant idé. På ett lågmält men samtidigt kraftfullt sätt förmedlar man sitt budskap i den infekterade Vellingedebatten.

Kaffe, bullar och pepparkakor, värme och vänskap, i kampen mot den alltmer utbredda främlingsfientligheten och rädslan för det okända; inte ens Mahatma Gandhi hade kunnat komma på en bättre idé. Och detta i rasisternas (SDs) egen högborg.

Det är sådana här medborgaraktiviteter som gör att man återfår hoppet om medmänsklighet och solidaritet i vårt annars så hårda och kyliga samhälle. Kudos, ni som kom på den här idén och kudos för att ni genomförde den så fullständigt perfekt.

Ursprungligen var patentsystemet en alldeles utmärkt tanke. I stället för att du skulle anställa beväpnade vaktposter för att vakta din uppfinning mot industrispionage, så kunde du publicera en detaljerad beskrivning och konstruktionsanvisning, så att alla som ville utnyttja din uppfinning utan att försöka tjäna pengar på den, det vill säga privat, och i förlängningen för att utveckla den och åstadkomma en bättre uppfinning, kunde utvärdera den och vidareutveckla den.

Det första patentet lär ha gällt en hamnkran i Venedig cirka 1450, men därom tvista fortfarande de lärda.

När James Watt fick patent på den första ångmaskinen, så innebar det förvisso att den industriella revolutionen försinkades cirka 20-30 år, och hans uppfinning var ju trots allt inte ny (saknade verkshöjd) eftersom de gamla grekerna hade “uppfunnit” samma sak tvåtusen år tidigare, men strunt samma.

Kanske hade patentsystemet kunnat fungera än idag om bara det inte hade missbrukats så enormt av giriga människor med ett stenhårt grepp om pengapungen när det gäller USA:s senatorer, kongressmän och presidenter.

Min absoluta favorit när det gäller USPTO:s (USA:s patentregistreringsmyndighets) fullkomliga avsaknad av sans och balans, är nog femårige Steven Olsons patent på att gunga en gunga sidledes genom att omväxlande dra i höger och vänster rep. Självklart klarade inte femårige Steven själv av att ansöka om patentet, men som tur var så hade han en pappa, Peter Lowell Olson, som var patentjurist och kunde fylla i sonens ansökan.

I första vändan blev det avslag, men efter överklagan så gick patentet igenom. Tänk på det allihop, när ni ser era barn börja dra i snörena assymetriskt, så att gungan börjar gunga sidledes: ni skall betala licens till (då) femårige Steven för att era barn skall få göra så.

Nästa exempel är betydligt allvarligare. Det är nästan i paritet med Amazons beviljade patent för enklicksköp. Nämligen Cygnus patent på tumnaglar (thumbnails). Ni vet, de där små ikonerna som man kan klicka på för att se större versioner av bilder, en video, eller rent av starta ett program.

Detta patent ansökte Cygnus om 2001 och det beviljades 2008. Att metoden i fråga använts sedan tidigt 1980-tal — främst då på tidiga Mac- och Amigadatorer — bekymrade tydligen föga ansvarig tjänsteman på USPTO. Han hade för övrigt samma efternamn som tjänstemannen som beviljade Stevens gung-patent — Nguyen. Nu är detta visserligen Vietnams i särklass vanligaste efternamn, och enbart i Sverige så finns det enligt senaste folkbokföringen 2254 med det efternamnet här, så foliehatten kanske inte är på sin plats, men nog är det lite lustigt att USA-Vietnameser dyker upp så ofta när det gäller godkända stolle-patent?

Kort sagt: Vi har kommit en lååååång väg ifrån den ursprungliga idén med patent. Numera missbrukas den så oanständigt, att den helt enkelt är färdig för historiens soptipp.

Och om någon mot förmodan skulle inbilla sig det, så, nej, det finns inte längre någon Oppfinnarjocke i något garage som vinner på patentsystemet, han har för länge sedan ställt sig till arbetsmarknadens förfogande sedan han insett att riskkapitalisterna idag bara är intresserade av kortsiktiga (två-tre månader) vinster och fetväljer bort allt som kräver åratal av R&D för att börja generera vinster. Sådana investeringar är det bara samhället som kan tänka sig att göra idag, och inte ens där finns det längre några utvecklingspengar att hämta om man inte råkar ha de rätta kontakterna inom regeringskansliet eller motsvarande.

Jag var tveksam in i det längsta. Främst på grund av de oroande tendenser till toppstyrning inom piratpartiet, som visat sig på sistone, något som gjort att jag fått allt svårare att helhjärtat stödja partiet.

Men efter ett antal frågor och uppmaningar, speciellt från västsverige, och dessutom överläggningar med mina nära och kära, så har jag beslutat mig för att piratpartiet fortfarande är den enda vägen bort från den inslagna övervakningsväg, som våra nuvarande politiker kommer att fortsätta att styra Sverige på om de inte får mothugg, och att det således är varje piratpartists skyldighet att ställa upp, vare sig man är 100% komfortabel med allt som sker i partitoppen eller ej. Över riksdagsgruppen skall förhoppningsvis inte styrelsen kunna råda.

Kanske kan man rent av, via riksdagsgruppen, få styrelsen att sansa sig lite, och börja lyssna mer på medlemmarna än på deltagarna i den besynnerliga “ledningsgruppen”, tydligen benämningen på en Skype-chat, som ingen får någon information om vilka som deltar i eller hur man blir invald i den. Lite grand som ACTA med andra ord.

Och för att förekomma eventuella frågor: självklart kommer jag, om jag får förtroendet först av partiets medlemmar och sedan av Sveriges väljare, att slaviskt följa vår vågmästarstrategi och därmed partipiska. Och naturligtvis måste piratfrågorna alltid ha högsta prioritet för varje PP-ledamot. Således har jag redan gjort färdigt en motion för att radikalt modernisera vår nuvarande upphovsrättslag.

Men därutöver så anser jag att det står varje PP-riksdagsledamot fritt att ägna sig åt sina hjärtefrågor, så länge man inte äventyrar vår strategi.

Således så brinner jag bland annat för:

Energifrågor
Satsa på metanol i stället för etanol i våra fordon. Ett skogsland som Sverige skall naturligtvis välja träsprit i stället för mat (vete, majs, sockerrör).

Gör om våra kärnkraftverk till ofarliga varmvattenberedare i stället för att stänga av dem.

Arbetstidsfrågor
Mera om detta här.

Miljöfrågor
Ett omedelbart förbud mot allt torskfiske med trål är absolut nödvändigt om vi vill att Östersjön skall överleva. Skyll inte på jordbruket när det är torskens utrotning som bär skulden till algblomning, laxdöd och fågeldöd!

Infrastrukturen
Infrastrukturen är alldeles för viktig för att läggas i händerna på privata aktörer.

Försvaret
Ersätt den nuvarande värnplikten (som ju blivit rena rama skämtet) med allmän polisvärnplikt.

Det var väl ungefär det jag kan komma att tänka på nu, men det finns säkert betydligt mer. Jag har under mina 45 år av politiskt medvetande samlat på mig mängder av åsikter. Åsikter som jag hoppas att kunna få ventilera i vad som förmodas vara landets högsta beslutande instans, men som ju som bekant inte längre klarar av att uppfylla den rollen. Kanske går det att ändra även på detta om man får fyra år på sig…

Jag noterar att Juridikbloggen tar upp ett annat fall, där en kommun bryter mot lagen.

Fast jag vill nog hävda att Juridikbloggens exempel mer har undertoner av civil olydnad. Kommunen i fråga har, vad de flesta förmodligen anser vara, ett gott syfte med sitt lagbrott. Att döpa om kommunala verk till aktiebolag har så vitt jag kan förstå enbart syftet att i skymundan dra in mer pengar till kommunen, och är definitivt inte något som gynnar samhällsmedborgarna.

“Carola flyttar karriären online” utropas det triumferande på SVTs hemsida. Nu skall minsann en av våra käraste artister, ja rent av “Sveriges mest omskrivna kändis” enligt Sofia Benholm, som skrivit kortisen på svt.se, göra slag i saken och ta hand om sin egen karriär.

Så bra, tänker alla Carola-fans. Äntligen har vår favoritartist sällat sig till den ständigt ökande kadern av artister, som insett att slavkontraktet från det USA-dominerade mediabolaget inte var den väg till rikedom som de blivit utlovade.

Men de Carola-fans som surfar över till “hennes” hemsida inser tämligen omgående att det inte har ett dugg med att Carola har välkomnat den nya, fantastiska teknologin, med alla sina möjligheter, att göra. På hemsidan lyser Carola själv med sin frånvaro. Det enda man hittar är ett antal anställda som försöker låtsas att Carola minsann finns där, även om hon naturligtvis inte har så mycket tid över för att personligen skriva och på övrigt vis kommunicera med sina fans.

Det finns till exempel en länk till Brev från Carola. Där kan man hitta hela fem brev — som inte alls verkar vara skrivna av Carola själv, men även om så vore fallet så… — daterade från maj 2005 till januari 2007. Det senare är alltså är det sista “brevet”. Inte direkt vad vi på internet kallar interaktivitet, om man säger så.

Och från länken Kontaktinformation kan man komma i kontakt med “info”, “booking” och “support”. Men “carola”? Nädu, så lätt skall du inte ha det.

Snälla Carola, och alla ni andra artister som fått för er att det räcker att anställa ett halvdussin webansvariga för att ni skall kunna gå ut och utropa att “nu har jag flyttat karriären online”, riktigt så enkelt är det inte, så lättgullade är inte majoriteten av dagens internetanvändare. Det går säkert att lura en del av Carolas gamla fans från 1980-talet, den del av dem alltså som inte brytt sig om att passera gränsen mellan “internet som en kul leksak” och “internet som en livsstil”, men den artist som är seriös med sin online-satsning får nog bjuda till av sig själv lite grand, och inte förlita sig helt och hållet på anställd personal.

I kommunallagens 2. kapitel 7 § står det att

Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Notera särskilt “drivs utan vinstsyfte“.

Detta respekterades för det mesta av svenska kommuner fram till ungefär mitten av 1990-talet. I Göteborgs kommun hade vi till exempel Energiverket, Renhållningsverket och VA-verket, som skötte var sin del av den viktiga samhällsservice, som måste drivas i allmän regi för att inte giriga direktörer och aktieägare skall kunna utnyttja den monopolställning, som infrastrukturen i ett modernt samhälle normalt innebär, och berika sig på samhällsmedborgarnas bekostnad.

Men så kom tydligen något snille på den briljanta idén att om man bara döpte om verken till aktiebolag, så skulle inte kommunallagen gälla, utan det skulle bli fritt fram att just berika sig på de monopolutsatta samhällsmedborgarnas bekostnad. Eller för att tala klarspråk: en smygbeskattning som inte syntes på den kommunala skattekronan.

Naturligtvis blev de inte aktiebolag i den egentliga meningen, som om deras verksamhet hade sålts ut på den öppna marknaden så att säga. Samma anställda jobbade vidare som vanligt, vilket bland annat innebar att fackföreningen som gäller för dem fortfarande är SKTF. Men plötsligt ansåg sig “ägarna”, det vill säga kommunen, ha rätt att inte bara ta ut vinster i storleksordningen 10-15% av omsättningen utan fastmer att i förväg förklara att si och såhär många miljoner skall aktiebolagen betala nästa år i vinst. Något fullständigt främmande i ett riktigt aktiebolag, där ju vinsten räknas ut i efterhand, när årsredovisningen är klar.

Följden blev att de så kallade aktiebolagen, som tack vare sin monopolställning, plus att de visste att kommuninnevånarna var tvingade att anlita deras tjänster (ofta enligt lag), visste tämligen exakt hur stora intäkterna skulle bli från år till år, också visste exakt hur mycket de var tvungna att höja taxorna för att möta kommunens i förväg uppställda avkastningskrav.

Detta flagrant lagstridiga förfarande spred sig sedan som en löpeld bland Sveriges kommuner. Frestelsen att kunna mjölka kommuninnevånarna utan att det syntes på deras skattsedlar var helt enkelt för stor.

Således går alltså exempelvis Göteborg Energi AB (före detta Energiverket i Göteborg) med ungefär en halv miljard i vinst varje år. Kommunens öppet uttalade målsättning är att 50% av detta skall gå till kommunen. År 2008 nådde man inte riktigt upp till detta mål, utan det som numera kallas koncernbidrag — ytterligare ett finare ord för smygskatt — blev “bara” 155,6 miljoner.

Att Göteborg Energi dessutom bryter mot kommunallagens 2. kapitel 1 §, och gladeligen har utvidgat sin verksamhet till omgivande kommuner, är tydligen inte heller något att bry sig om, nu när de blivit “aktiebolag”.

Vår infrastruktur är alldeles för samhällsviktig för att lämnas ut till bolag — vare sig det är fiktiva, kommunala (eller statliga för den delen — ex.vis Vattenfall “AB” eller Telia “AB”) bolag eller om det är privata bolag. De måste helt enkelt drivas i allmän regi. Inte minst på grund av att det enbart är samhällsstyrd verksamhet som kan ta på sig årsredovisningsmässigt olönsamma investeringar, något som väldigt ofta är fallet när det gäller infrastrukturen.

Vägar, järnvägar, vattenvägar, telenät, elnät, internet — you name it, allt är beroende av att det går att göra olönsamma (i bokföringen, men lönsamma för samhället i stort) investeringar. Och inte minst att besluta om långsiktiga investeringar, till skillnad från vanliga bolags kvartalsbaserade, börskursstyrda beslut.

Den, enligt de flesta bedömares åsikt, sämsta och dummaste president USA någonsin haft, myntade begreppet “War Against Terrorism”.

Så elementära fakta som att terror är en taktik, och att terrorism är en -ism, och att ingetdera går att förklara krig emot enligt gängse, internationella överenskommelser, bekymrade detta stolpskott till president föga. Inte heller att krig normalt skall ha en “exit strategy”, som klart indikerar när kriget skall anses vara vunnet, och kombattanterna återkallas hem igen.

Detta krig mot terrorismen har efter detta dominerat den politiska sfären i den västerländska delen av världen alltsedan dess. Stigmatiserat skulle man rent av kunna säga. Till och med vi i Sverige drabbades, med förhastade, grundlagsstridiga lagändringar, såsom de så kallade terroristlagarna, som till och med tillåter att svenska medborgare döms till något värre än vatten och bröd på livstid, nämligen livstid utan vare sig vatten eller bröd. Vilket utan ett antal svenska insurgenters ingripande betyder ett långsamt, plågsamt utdraget dödsstraff.

Men vad är det egentligen västvärlden krigar om, och vilka är våra så kallade motståndare?

Till att börja med kan vi konstatera att västvärlden i det här fallet är synonymt med den kristna världen. Det är alltså de kristnas krig. Och “terroristerna” har av stolpskottet GWB och hans handgångna olje- och krigsindustribaroner definierats som muslimerna. Alla muslimer för att vara exakt. I USA har tusentals muslimer satts i fängelse utan den rättegång som konstitutionen tidigare garanterade dem. För USAs konstitution är nämligen bara ett papper, enligt ett av GWBs mest famösa uttalanden.

Således är detta ett krig mellan kristna (med den USA-ledda, ultrahögern i spetsen) och muslimer. Samtliga av den miljard muslimer som uppskattningsvis finns på vårt klot, närmare bestämt, oavsett deras politiska ståndpunkt.

Och nyttiga idioter såsom svenska SD är ju inte sena att hoppa på tåget. Det är ju bara så lätt att skylla sina egna sociala tillkortakommanden på någon annan, och vad är då bättre än en svartskalle, som inte ens kan försvara sig eftersom vederbörande sitter internerad i två-tre år för att, förment, lära sig svenska?

Varje människa med de minsta, elementära kunskaper om islam (vilket alltså uppenbarligen exkluderar så gott som samtliga kristna politiker) känner till att muslimerna har en koranstadgad plikt att komma till undsättning närhelst en annan muslim hamnar i trångomål, såsom exempelvis att främmande makt tvingar sig på deras samhälle och försöker pådyvla dem sina åsikter.

Således, när Afghanistan invaderades av Sovjetunionen för 30 år sedan, så skyndade tiotusentals rättrogna till för att hjälpa sina trosfränder mot övermakten. Och den kristna världen hyllade dem och kallade dem frihetskämpar. Och det största kristna landet i världen, USA, skickade varor och tjänster värda många (hur många är hemligt än idag) miljarder dollar till stöd för dessa frihetskämpar. För Lede Fi (aka USSR) skulle ju bekämpas till varje pris.

Dessa rättrogna utbildades alla i ett och samma läger, som kallades Lägret (Al Quaida på arabiska, The Camp på engelska). Efter GWBs ovan nämnda utspel, så myntades även Lägret (alltså Al Quaida) som benämning på en viss, och dominerande, muslimsk terrororganisation.

Och förvisso har många av de före detta, Lägerutbildade, frihetskämparna från Afghanistan på 1980-talet ånyo kommit sina muslimska bröder till undsättning, så därvidlag får man kanske motvilligt ge GWB-administrationen rätt. Fast den här gången är samma frihetskämpar, med samma målsättning och samma bevekelsegrund, inte längre frihetskämpar, utan nu är de terrorister. Enligt de kristnas definition.

Ju snabbare vi i den kristna världen inser att om vi bara ger upp den imperialistiska utsugningspolitiken, till förmån för en solidarisk fördelningspolitik, desto snabbare kommer vi alla att kunna leva i en fredlig och kärleksfull värld. Detta åstadkommer vi inte genom att skicka soldater till fjärran länder och sedan tro att vi kan skydda dem genom att systematiskt övervaka hela svenska folket (AKA FRA-lagarna).