Felten Fabulerar

I kommunallagens 2. kapitel 7 § står det att

Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Notera särskilt “drivs utan vinstsyfte“.

Detta respekterades för det mesta av svenska kommuner fram till ungefär mitten av 1990-talet. I Göteborgs kommun hade vi till exempel Energiverket, Renhållningsverket och VA-verket, som skötte var sin del av den viktiga samhällsservice, som måste drivas i allmän regi för att inte giriga direktörer och aktieägare skall kunna utnyttja den monopolställning, som infrastrukturen i ett modernt samhälle normalt innebär, och berika sig på samhällsmedborgarnas bekostnad.

Men så kom tydligen något snille på den briljanta idén att om man bara döpte om verken till aktiebolag, så skulle inte kommunallagen gälla, utan det skulle bli fritt fram att just berika sig på de monopolutsatta samhällsmedborgarnas bekostnad. Eller för att tala klarspråk: en smygbeskattning som inte syntes på den kommunala skattekronan.

Naturligtvis blev de inte aktiebolag i den egentliga meningen, som om deras verksamhet hade sålts ut på den öppna marknaden så att säga. Samma anställda jobbade vidare som vanligt, vilket bland annat innebar att fackföreningen som gäller för dem fortfarande är SKTF. Men plötsligt ansåg sig “ägarna”, det vill säga kommunen, ha rätt att inte bara ta ut vinster i storleksordningen 10-15% av omsättningen utan fastmer att i förväg förklara att si och såhär många miljoner skall aktiebolagen betala nästa år i vinst. Något fullständigt främmande i ett riktigt aktiebolag, där ju vinsten räknas ut i efterhand, när årsredovisningen är klar.

Följden blev att de så kallade aktiebolagen, som tack vare sin monopolställning, plus att de visste att kommuninnevånarna var tvingade att anlita deras tjänster (ofta enligt lag), visste tämligen exakt hur stora intäkterna skulle bli från år till år, också visste exakt hur mycket de var tvungna att höja taxorna för att möta kommunens i förväg uppställda avkastningskrav.

Detta flagrant lagstridiga förfarande spred sig sedan som en löpeld bland Sveriges kommuner. Frestelsen att kunna mjölka kommuninnevånarna utan att det syntes på deras skattsedlar var helt enkelt för stor.

Således går alltså exempelvis Göteborg Energi AB (före detta Energiverket i Göteborg) med ungefär en halv miljard i vinst varje år. Kommunens öppet uttalade målsättning är att 50% av detta skall gå till kommunen. År 2008 nådde man inte riktigt upp till detta mål, utan det som numera kallas koncernbidrag — ytterligare ett finare ord för smygskatt — blev “bara” 155,6 miljoner.

Att Göteborg Energi dessutom bryter mot kommunallagens 2. kapitel 1 §, och gladeligen har utvidgat sin verksamhet till omgivande kommuner, är tydligen inte heller något att bry sig om, nu när de blivit “aktiebolag”.

Vår infrastruktur är alldeles för samhällsviktig för att lämnas ut till bolag — vare sig det är fiktiva, kommunala (eller statliga för den delen — ex.vis Vattenfall “AB” eller Telia “AB”) bolag eller om det är privata bolag. De måste helt enkelt drivas i allmän regi. Inte minst på grund av att det enbart är samhällsstyrd verksamhet som kan ta på sig årsredovisningsmässigt olönsamma investeringar, något som väldigt ofta är fallet när det gäller infrastrukturen.

Vägar, järnvägar, vattenvägar, telenät, elnät, internet — you name it, allt är beroende av att det går att göra olönsamma (i bokföringen, men lönsamma för samhället i stort) investeringar. Och inte minst att besluta om långsiktiga investeringar, till skillnad från vanliga bolags kvartalsbaserade, börskursstyrda beslut.

This entry was posted on fredag, oktober 30th, 2009 at 12:45 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.